Veckorna rusar fram, och kan ju inte låta bli att känna att det vore välkommet att kunna lämna mössa och vantar hemma snart på löparrundorna!

Var själv med barnen onsd-fred i veckan och det blir ju alltid lite extra intentisvt i ensamma-mamma-livet att få ihop utvecklingssamtal, fotbollsträningar, danslektioner, lämningar,hämtningar, nattningar, tvätt och disk och sedan helst då lite jobb, träning och sömn för egen del!

Jag kan dock inte klaga denna gång då Pekka som jobbade i Stockholm ett par dagar kom i onsdags för att vara med på ett av mina träningspass.... Han åkte då på att stanna och ta hand om tjejerna och fixa middag då jag skjutsade Ludvig och och hans kompisar till träning. När han sedan redan var uppvärmd fick han även ta bad av Lovisa men vid sagoläsningen tog det stopp! Där är det ändå bara mamma (eller möjligtvis pappa) som duger (o; Han är dock väl införstådd med att uppgiften som min tränare innehåller mycket mer än bara att lägga upp träningen.

Minns t ex 2009 när jag tog tåget till Malmö med Lovisa knappt 5 mån för att springa 10 000 m på Friidrotts-SM. Pekka fanns på läktaren för att skrika lite varvtider och hur det såg ut bakåt. MEN till skillnad från övriga tränare som också stod där så fick han dessutom ha en liten Lovisa i babysele på magen och vandra upp och ner på läktaren för att skona hennes små öron från alltför mycket skrik!

Loppet gick bra, kände ju att jag hade rätt bråttom i mål, kom 2a bakom Isabellah. Prisutdelningen fick sedan vänta lite på sig då både guld- och silvermedaljösen satt på läktaren och ammade. Isabellah hade sin 6- månaders Beyoncé med sig...hon hade dock en barnflicka så tränaren kunde koncentrera sig på loppet (trots att tränaren i det fallet även var pappa till barnet!) Det är väl den lilla skillnaden mellan att vara tränare till ett proffs och en amatör (o;

Apropå Isabellah så skickar jag ett litet extra hejjarop till henne i London där hon springer idag!

Själv kan jag (efter dagens 25 km pass) glädjas åt ett ha fått ihop en 10-mila vecka, var ett tag sedan sist... Baksidan känns bra, klagar lite efter 25 km men går över på en dag. Någon fart är det dock inte än men man får vara glad för det lilla (o;

"Lilla tussilago, lilla tusselull
har du målat kjolen din i vårens klara gull?"

Ge inte upp lilla tussilago!!!

/Anna