Tre tankar efter söndagens London Marathon.

1: The Mary Keitany show.

Mary Keitanay försvarade sin seger från 2011 genom att, efter en lite avvaktande första halva, succesivt stegra farten och droppa sina motståndare en efter en. Resultatet blev 2:18:37. Nytt kenyansk rekord och upp på 3:e plats på genomtidernalistan. Det ser ut att kunna bli en härlig fight vid OS i augusti. Mary K vs Liliya Shobukhova.

Mary ledde ett kenyansk segertåg. Kenya på plats 1-5. Stort.

1. Mary Keitany 2:18:37
2. Edna Kiplagat 2:19:50
3. Priscah Jeptoo 2:20:14
4. Florence Kiplagat 2:20:57
5. Lucy Kabuu 2:23:12

2: Det anti-klimax som herrarnas lopp blev.

Visserligen visade Wilson "fyrasekundersmannen" Kipsang att han är "the real deal". Kipsang som i Frankfurt ifjol noterade 2:03:42 och missade Patrick makaus WR med 4 sekunder missade nu Emmanuel Mutais banrekord, 2:04:40, med 4 sekunder.

Nu fullkomligt krossade han ett av de bästa, om inte det bästa, fält ett marathonlopp någonsin skådat. Här fanns allt. Världsmästare, WR-innehavare, tidigare vinnare mm mm.

Men, förutom Kipsang så var känslan efteråt lite sådär. Det blir sällan så bra som man hoppas och jag kanske är naiv, men jag hade hoppats på mer spänning hela vägen in mot Buckingham Palace. Varför det blev som det blev finns det säkert en mängd anledningar till och det finns kanske tid till att återkomma till det senare.

1. Wilson Kipsang 2:04:44
2. Martin Lel 2:06:51
3. Tsegaye Kebede 2:06:52
4. Adil Annani 2:07:43
5. Jaouad Gharib 2:07:44

3: Kenyanska friidrottsförbundet fick det inte något lättare vad gäller att ta ut det manliga laget till OS. Det kvinnliga laget ser lite lättare att ta ut.