Vi anländer till Hälleviksstrand i god tid för färjetransporten till Käringön. Ändå finns det inga parkeringsplatser nånstans och vi får chansa och ta en finklippt dikesren där vi åtminstone inte står i vägen för någon. Smått pallaver även på färjan där det visar sig att alla inte får plats. Vi kommer emellertid med lyckligt och väl och från målområdet i Käringöns hamn vidarebefodras vi med en för ändamålet chartrade färja till Gullholmen där starten ska gå.

Wet Rock Race är ett punkt-till-punkt-aquathlon från Gullholmen till Käringön och tanken var att köra det som en förövning inför Ö-loppet och i förlängningen Ö till Ö tillsammands med min kumpan surfar-Micke. Nu har Micke dock drabbats av öroninflammation och brusten trumhinna och kan inte vara med. Istället för att bara ställa in övertalar jag hustrun att det kan vara en kul utflykt. Hon är tämligen oförberedd men tycker det låter som ett spännande äventyr och är inte den som är den. Vi är båda överens om att det därmed är hon som kommer att få sätta tempot men det stör mig inte - det är en strålande vacker och varm sommardag och vad kunde vara bätre än att få springa och simma punkt till punkt i ett lokalt och opretentiöst lopp tillsammans med kvinnan i mitt liv.

Från Gullholmen springer hela startfältet i gemensam tropp över bron till Härmanö. Vid brofästet släpps farten fri och alla löpare dundrar iväg. Drygt fyra kilometer av böljande landsbygdsväg inleder loppet - nästan hela Härmanö passeras på fint underlag och även om det böljar upp och ned så är det ganska lättlöpt. Vi stämplar in på den första kontrollen av tre, dricker lite vatten och lämnar sedan vägarna bakom oss. Stigen vi springer ut mot Härmanö huvud är till en början tydlig, välspångad och snäll men blir gradvis alltmer diffus och när vi närmar oss den första vattenpassagen är det bara en fråga om att hitta bästa tänkbara väg nedför en klippsluttning.

Sundet från Härmanö över till Årholmen är i princip bara ett vad. Ett pärlband av löpare springer med vatten upp till midjan genom det turkosblå lagunvattnet och det känns lite söderhavsmässigt i den tryckande sommarvärmen. Vi springer i korta/halvkort tajts och rashguards (i princip är det lite tjockare funktionströjor med halvlång ärm) och det blir ganska varmt under den långa första löpningen. När tröjorna väl är blöta är temperaturen perfekt.

Andra checkpointen på Årholmen erbjuder lite energipåfyllning i form av vätska och snickers och sedan blir det ytterligare ett par hundra meter löpning över kala berghällar innan vi kommer ner till Vallerö sund. Luften är stilla men sundet är för dagen ordentligt strömt och när vi kliver i och börjar simma förs vi bestämt iväg i västlig riktning. Vi ska ta oss 300 meter söderut över sundet men vi forslas nog lika mycket utåt Danmark till innan vi når land på andra sidan - i mynningen av sundet ligger stående strömvågor och häver sig och det är riktigt spännande att ta sig över. Ett antal maneter snurrar förbi med strömmen under oss och minst en stor brännmanet trasslar in sina tentakler i både armar och ben på mig. Svedan kommer bara gradvis och sitter i duktigt hela dagen. På andra sidan sundet är alla lag splittrade längs strandlinjen beroende på var man tar sig i land och vi är lite tveksamma till bästa vägvalet vidare över Vallerö. Det är någon kilometer ganska vild obanad löpning som ska avverkas och jag hade nog trott att vi antingen skulle få en plastad karta vid start eller att vägen skulle ge sig av sig själv längs vägen. Ändå står vi här nu, villrådiga.

Vi bestämmer oss snabbt för att eftersom vi ändå inte vet vad som är bästa väg så försöker vi hitta den kortaste - rakt söderut. Det visar sig vara gravt fel, östkanten av Vallerö är förvisso vindlande men domineras av ganska plana berghällar som går bra att springa på. Vi springer istället rakt uppför in i det inre av ön och efter några minuter är vi fast i ett virrvarr av djupa snårfyllda raviner och små vassbemängda våtmarker. Vallerö tar en hel eon att passera känns det som och när vi äntligen når den smala kanalen över till Tornö är det en god bit efter större delen av fältet och dessutom en bit längre västerut. En smula modfällda lyssnar vi på högtalarna på Käringön som hejar in en strid ström av löpare i mål - själva har vi ännu långt kvar in. Vi bestämmer oss för att krångla oss tillbaka ut mot kustlinjen på den nya ön och snart hittar vi mer löpvänligt underlag. Trötta men med nyvunnen fart närmar vi oss kanalen över till Vedholmen, den sista ön innan Käringön. Även den här kanalen forcerar vi snabbt men bestämt och på andra sidan går det brant uppför på klippunderlag.

Nu börjar det närma sig slutforcering och vi kommer ner till sista checkpointen vid sundet över till Käringön. Funktionärerna hejar på oss för allt vad de är värda, vi dricker lite vatten och käkar dextrosol innan vi tar oss an den sista simningen. Den här gången är det en helt okomplicerad simning om två-trehundra meter innan vi får klättra upp på fast land igen. Här är underlaget asfalt och det är bara att köra på sista biten in i mål. Käringön är tättbygd och folk är ute och hejar lite här och var. I hamnområdet är publiktrycket maximalt och det är omöjligt att gå i mål utan att känna sig som en segrare trots att vi är bland de allra sista lagen in i mål. Maneter, muskulära slaggprodukter och solbränna värker i våra kroppar och vi kan nöjda ligga ner och ta det lugnt. I målområdet kan vi avnjuta både pastasallad och en öl medan vi väntar på prisutdelningen och återtransport till fastlandet. Ett fantastiskt skoj lopp allt som allt även om jag tycker att arrangörerna borde se till att alla tävlande dels får en vattentålig karta vid start och dels har en sportslig möjlighet att parkera lagligt - och utan P-böter - vid tilltransporten.