Utmarkstrail

Det är söndag och det är i den sista skälvande timmen av semestern. Joggar upp med hustrun igenom Varlaskogen sen delar vi på oss. En lätt plan asfaltsprolog sen bär det av in i södra Sandsjöbacka. Det här är stört rolig löpning, och för all del en del promenad också. Försöker hitta bra stråk och småstigar att lotsa igenom löpare på och måste stanna upp ganska ofta för att kolla efter bästa vägen - ibland är den uppenbar, ibland finns den inte alls. Vildsvinsstigar, hällmarker. Lingongris och surhålor. En trana hoar över mitt huvud. Små skogstjärnar med blommande näckros. Och så tystnad.

Innan jag kommer ut på gruset vid Grönabur passerar jag ett antal djupa sprickor i landskapet; några är fyllda med vatten, andra med mossa. Kollar kartan efter passet och konstaterar att kring Rubbesjö är det en kilometer i alla riktningar till närmaste mänskligt åstadkomna kartfeature - inga stora stigar, inga master, inga byggnader. Bara natur. En kilometer låter inte mycket men i kombination med den dramatiska naturen, som också varit orörd under mycket lång tid, blir effekten en känsla av tidlös vildmark. Det är verkligen grymt skönt att kunna följa en höjdrygg som blir ett vildsvinsspår som blir ett snår som blir ett kärr som blir en brant uppförsbacke, gång på gång på gång.

När tre timmar har gått och jag närmar mig Kungsbacka har jag ännu inte sprungit två mil, trots en ganska snabb inledning. Erik Ahlström brukar hävda att traillöpning blir det inte förrän man springer rundan fortare än man kör MTB - jag ler lite och undrar vad det kallas om man springer där man efter ett par kilometer skulle eldat upp cykeln och grävt ner resterna.