Höst och vinter gäller som vanligt, bokstavligen, att gå tillbaka till rötterna i träningen. Hitta skönheten i den enkla löpningen, den perfekta rundan, de där övervuxna stigarna som växlar mellan rotig skrålöpning, lerigt moras och tillbaka till slät sviktande storskogsstig. Terränglöpning är grunden till allt; balans, koordination, styrka i stödjande muskulatur, aerob bas från de långa passen, benstyrkan från ryck i de unga backarna. Och glädjen. Glädjen!

Jag rullar ut i Änggårdsbergen på lunchen, dagen är gråmulen och höstvindarna river och sliter. Men när jag stänger grinden bakom mig vid Sahlgrenska rinner allt det där grå av mig. Segheten i kroppen från måndagens gympass lättar för varje steg in under det grön-gul-röd-orange-lila lövverket och när jag några minuter senare rundar Trinde mosse och passerar en hel hop med stojande glada barn på grillutflykt är jag inte alls säker på vem som har roligast. Snabba fötter nedför den steniga branten till Mölndalsravinen och så in på den lilla omärkliga stigen söderut. Kontrasten mot den leende och närmast tillrättalagt vackra tjärnen med korvos, hopprep och stojande ungar är slående. Här ligger välta sakta multnande träd kors och tvärs, stigen bryts och kantas av rötter och stenar och ravinens branter tornar sig närmast hotfullt över mig.

Jag stannar till för en kortare fotosession i den grönaste delen Bauerskogen. Stiglöpningen här är formidabel, grymt fint underlag med en begriplig rytm, lätt medlut om man springer mot söder. I bästa Narniastil bränner man så rakt igenom ett tätt taggsnår innan man kommer ut i civilisationen på Eklandasidan. Reträtten går över västerberget, närmare hundra höjdmeters klättring upp på ryggen och sedan väntar lätt grusvägslöpning tillbaka till Södermalm.

Jag avslutar passet med en påminnelse till mig själv om att traillöpning inte måste bedrivas i skogsområden, södra Guldheden forcerar jag med en helt osannolik sammansättning av små stigar mellan höghus och villaområden. Genom sparade fläckar grönska och små trädsamlingar löper små glömda och övervuxna småstigar som är nog så bra substitut för mer genuin skogslöpning - och nog så rolig, bakom varje hörn väntar en ny överraskning. Idag landar jag plötsligt och helt oväntat i en villaträdgård. Lätt förvirrad snurrar jag ut på vägen och sista kilometern går i mjukt medlut ner runt Mossen och tillbaka till kontoret.