En utsökt hemmahelg närmar sig slutet och jag kommer iväg på det planerade långpasset precis innan solen sätter eld på horisonten. Temperaturen faller snabbare än ljuset men jag kommer snabbt in i rytmen idag - efter ett par veckor av segsliten komigånglöpning känns det befriande lätt med kvällslöpning hemmavid utan den förvisso lätta men ändå transportryggsäck som brukar hänga på ryggen till vardags.

Öronen fyller jag med en randomiserad spotifylista där allt från Abba till NiN trängs om utrymmet. Ibland skönt att springa fritt och ostört - andra gånger behöver jag hjälp att hitta in i den där orörda löparbubblan och ikväll är det en sådan kväll. Luften är höstklar och när jag springer förbi stranden vid Gårda Brygga ligger skären sådär snyggt svarta mot en gråblå horisontlinje. Läckert. Löptempot bara några få sekunder på rätt sida om femminutersstecket men det känns oansträngt, otvunget och avspänt.

Första milen klaras av med någon minut till godo på femtio minuter. Andra halvan av passet är lite mer backig och lagom som jag trycker på uppför Stockalid får jag knäppa på min lilla pannlampa men det är inget som stör - underlaget består nästan uteslutande av slät asfalt så så länge jag ser något så när vart vägen tar vägen är jag nöjd. Och när jag efter femton kilometer kommer ut vid Rågelund är kusten åter öppen och släpper in ströljus från omvärlden - dessutom är jag på väg in mot Åsa igen och där finns ju åtminstone en eller annan gatlykta.

Jag lämnar den plana gångochcykelbanvallstryggheten och lägger på några onduleringar genom samhället, först öster om stora vägen vid Vassbäck och så det stiliga låset kyrkbacken/kumlabacken innan jag trasslar mig hemåt på de mörka smågatorna utåt Ölmanäs. Pannlampan är definitivt nödvändig även om stjärnorna tindrar mjukt över mig. Känner mig förbluffande fräsch när jag glider in hemma efter dryga 22 kilometer i ganska bra distansfart. Bra!