Det är lördag morgon, med nöd och näppe, när klockan väcker mig vid 4:00. Dags för säsongens sista lopp, Sätila Trail 85 km. Upp, i grejorna och in i bilen. Packningen strukturerad till 'på mig', 'dropbag' och 'med mig'. Det sista är alltså ombyte och efterloppetgrejer. Det första inbegriper löparrygga med tillbehör. Som till exempel en softflask med vatten och en med hårt blandad Umara, 250 gram i en 50cl-flaska. Visstja, de ligger kvar i kylen - får vända i rondellen i Åsa och åka hem och hämta dem, så var det med den extra tidsmarginalen innan start. Hinner ändå åka omvägen förbi Onsalamotet och köpa kaffe och något extra godis till dropbagen. I Sätila en halvtimme innan start. Bra start/målområde med parkering nära, fiska upp nummerlapp och gps-tracker, lämna dropbag, säga godmorgon till organisationen. Känner igen många i OK Räven sedan jag var med och drog igång loppet 2016. 85-kilometersbanan var 82 då, några bitar har kommit till och andra bitar har fallit ifrån men i huvudsak är det fortfarande 'min' banskapelse vi ska springa runt Lygnern. Jag har inte varit involverad i loppet alls på två år och det ska bli riktigt kul att se hur allt funkar ur ett rent löparperspektiv.

Samling på Lygnerns strand, det är musik och speaker och lite eld, och så går starten. Vi tassar iväg på sanden mellan de glesa tallarna, norrut till den lilla hamnen först. Här hade vi en bro över ån första året, byggd av inlånade flytbryggor. En helt omöjligt komplicerad skapelse som tog en halv dag att bygga och en halv dag att få upp igen. Numer går banan på andra sidan ån och över fälten in till mål, vilket kanske inte är lika spektakulärt men fullt fungerande. Men där är vi inte än, nu gör vi istället en loop tillbaka genom skogen och genom Lygnevi och vidare söderut. På det viset får vi 2 km bred och luftig strandlöpning innan vi kommer in på de smalare och mer tekniska stigarna ner mot Kullanäs. Med 80 löpare på startlinjen är det alldeles utmärkt med tid att sträcka ut fältet tillräckligt för att det ska finnas gott om plats på stigen redan från början, åtminstone för mig som bestämt mig för att parkera ganska långt bak i startfältet - konditionsmässigt är formen god men jag är lite sliten i kroppen; framförallt sätesmusklerna är ömma från start och hade det inte varit lopp hade jag nog vilat helt. Nu har jag bestämt mig för att jogga igenom det här lugnt och fint och ta en ordentlig säsongsvila kommande två veckor istället.
Givetvis springer jag och snicksnackar med andra löpare så kilometer ett och två går ändå aningen för fort. Inte så fort så det skadar något men jag ser till att snart nog krypa in i min egen rytm. Leden ut på Kullanäs är smal och småtrixig skogslöpning lite på skrå upp och ned längs den bitvis branta sluttningen. Längst ut på näset finns en utsiktsklippa, stupet ner mot sjön ekar tyst och svart emot oss när vi passerar i mörkret, vidare in i skogen och sedan ner mot en strand. Har ny lampa för dagen, en Petzl Nao+. Ganska smidig lampa med bra maxljus och god reglerbarhet. Det finns en app som gör att man kan detaljkonfigurera och hela tiden hålla koll på kvarvarande brinntid i olika lägen. Den är även responsiv så den minskar ljuset där det går för att spara energi. Jag har lampan på andra läget av tre på de tekniska stigarna, när vi kommer ut på grusväg minskar jag till lägsta läget vilket räcker gott.  

Efter att ett antal gånger ha klättrat upp och ned för kanten som slutar i sjön Lygnern säger vi tack och på återseende vid Dyrenäs och vrider söderut mot Navåsen. Underlaget växlar mellan partier med lättlöpt grus- och mittsträngsväg och blötare stigpassager. Vid halvåttatiden är det ljust nog att släcka lampan, jag låter den dock vara på genom gryningen eftersom banans reflexmarkeringar syns så bra med tänd lampa. Egentligen är jag ganska säker på att jag hittar den här delen men det är skönt att vara säker. Strax efter halv nio är jag vid banans första kontroll vid Navåsen. Dimman ligger över den lilla skogssjön så man ser inte så mycket, annars är det en både mysig och vacker plats. Jag pausar kort för lite kaffe och smågodis, fyller upp vattenflaskan och känner efter. En fjärdedel sprungen, kroppen känns helt ok - de ömma baksidorna är ungefär lika gnälliga som vid start och inte mycket att bry sig om. Upp och vidare.

Vi följer ett av många spår runt sjön och vidare söderöver. Skogen är tätt mossbelupen och så grön att det nästan sticker i ögonen. Stigen nedskuren i marken men med fast och bra svar på många ställen, blötan till trots. Men visst är det både blött och lerigt. Efter en kortare väglöpa svänger vi upp i terrängen för att ansluta till Kilatorpets motionsspår. Här har nyligen avverkats riktigt hårt. Marken är sårig och sönderkörd, rötter och pinn ligger strött. Ett par minuters misär innan vi når själva spåret, som fortfarande erbjuder fint underlag. Så blir det lite bättre fart igen. Jag har sällskap av en eller två löpare som tillfälligtvis håller samma tempo som jag, när vi kommer ner mot Letebo separeras vi dock igen. Här är ett parti med fin grusvägslöpning lätt nedför, så in vid ett litet naturreservat vid Letebosjön där det snart bär av riktigt brant uppför. Trollskog i blockterräng och banan går mellan och genom ett par riktigt mäktiga stenbumlingar som ligger strödda i sluttningen. Man får använda både händer och knän för att komma upp, det är ungefär 80 höjdmeter på 500 meter men den brantaste delen är en god bit brantare än genomsnittet. På toppen täcker dimman utsikten ner mot sjön, vi ser bara trädtopparna nedanför oss inbäddade i ett hav av mjölk. Några hundra meter längre fram kommer vi till Helsjöns folkhögskola och här finns den andra depån. Mer kaffe och smågodis, och ytterligare en toppning av vattenflaskan. Dessutom en kopp god varm buljong som ger lite extra salt och värme i kroppen, känns bra och rätt. Rättar till och skakar ur blöta strumpor och leriga skor. Det lär inte förslå så länge men gör ändå skillnad.  

Från Helsjön bär det av nedför en kort bit sedan ytterligare en brant stigning upp på banans högsta punkt, Texelberget. Även här är den magnifika utsikten höljd i dimma så det blir till att studsa vidare direkt. Ett par kilometer snabb lätt löpning i snällt medlut innan vi svänger in på Hallandsleden. Här väntar en mil på en både kuperad och tungsprungen del av Hallandsleden, som dessutom är rejält blöt idag. Det går inte fort, men jag håller gott mod och matar på. Följer min energiplan som bygger på en shot med 4 cl stark-Umara varannan kilometer ungefär, lite justerat efter tempo och då och då ersatt av en gel. 4 cl i min blandning svarar mot runt 20g kolhydrat, dvs ungefär samma som en vanlig gel - men mindre krångligt. Vatten dricker jag efter törst. Den här delen av banan är det som närmast hem och jag kan den bara allt för väl. Faktum är att det är klart närmare hem än det är till målet, tur att jag måste till Sätila för att hämta upp bilen annars hade lockelsen varit stark att springa hem och ta en varm dusch istället. Fötterna känns svampiga och när jag kommer ut på fast mark innan Äskhult känner jag tydligt att leran som sedan länge trängt innanför strumporna har format ett veck under trampdynan. På sikt blir det oundvikligen blåsor av sådant, som tur är finns min dropbag i Äskhult och här har jag torra strumpor och skor att byta till. Dessutom vet jag redan att kommande del av banan är torrare. Upp genom fägatan till toppen av drumlinen där den fina fyra stugor stora förskiftesbyn ligger, högt och vackert. Dimmorna har lättat men himlen är fortsatt lika grå som marken är grant färgskiftande i allt från knallgrönt till sprakande rött. Temperaturen ligger stadigt på 5-6 grader och jag växlar mellan att ha armvärmare nedkavlade och uppdragna, och de löst sittande merinovantarna på eller av, men det är lättreglerat och okomplicerat. Inget regn, ingen vind.    

Femtio kilometer gjorda, runt 35 kvar. Kroppen känns fortsatt helt ok och jag har inga tvivel om att jag kommer runt idag, om jag nu inte gör någon fatal vurpa eller nåt annat liknande dumt. Sätter mig ner med kaffe från depån och en risifrutti från dropbagen. Av med strumpor och skor och gör rent med ett par våtservetter. Inga problem so far men fötterna är lite svampiga. Käkar och låter fötterna lufta.  Bara nio kilometer snäll Hallandsled kvar till nästa kontroll vid Fjärås Bräcka. Stor andel grusväg, resten är snäll stig eller mittsträngsväg så det här är rent formellt en snabb passage. Jag tuggar på bra framåt, ser då och då några löpare framför mig men kommer inte ikapp. Blir omsprungen av en danska strax innan bräckan, vilket är den sista löpare jag ser längs banan. Kliver in på naturum på bräckan och handlar lite riktigt bryggkaffe och en våffla med sylt och grädde. Sex mil gjorda och det är grymt gott. Klarar även av ett toabesök och fyller vattenflaskan igen. Kommande 11 kilometer vet jag att det finns lite banändringar på, så det känns nytt och spännande.  

Över bräckan med den härligt vida utsikten över både Lygnern och Kungsbackafjorden, sedan på blandade stigar och småvägar genom Schweizerdalen och norrut mot Rygga. Ädellövskog och en fin liten sjöstrand passeras, det prasslar i löven och små vågor skvalpar rytmiskt mot land. Så brant uppför och iväg från sjön. Stig och sedan mera grusväg. Uppför men lätthanterligt. Lågt tempo men kroppen under kontroll. Skymmer igen, dags att tända lampan. Kollar brinntid i olika lägen mot min förväntade målgångstid som ännu är ett par timmar bort. Inser att det bör bli efter åtta någon gång; under fjorton timmar känns svåruppnåeligt, sista milen är tuff det vet jag. Men under femton bör å andra sidan vara lätt. Bara att tuffa på, äta dricka, springa. ut på asfalt vid Ålgårda, några hundra meter på 'stora' Sätilavägen innan man svänger höger ut mot Årenäs.

Depåstopp i Lerbäck. Lite kaffe, lite godis, påfylld flaska. Knappa milen till Ramhulta och sedan sju kilometer till kvar. 
Seg i kroppen nu men joggar på med korta steg, går i de flesta uppförsbackar men kan i stort hålla mig springa i slakmotan upp mot Karlssons musik. In i lövskogen vid Årenäs, topografin är brant och tillknölad med små dalgångar som skär in från sjön. Vi kommer ut på andra ändan av den led som vi började på, den sträcker sig härifrån via Sätila till Kullanäs och är genomgående av mycket trevlig traillöpningssnitt, skön skognära stig i löv- och blandskog precis intill sjön. Mycket upp och ned men mycket fina vyer. Just nu ser jag inte så mycket då det mörknat, men man hör mycket bäckar som porlar och man kan understundom känna närheten till sjön som ett mörker och en tystnad på högersidan. Pluggar in musik i öronen för att ge mig själv lite variation och ny energi, det funkar oftast i det här läget. 

Vid Ramhulta är banan lite ändrad sedan tidigare år, av naturhänsyn springer vi inte över nedre fallet och rasbranten upp till leden över övre fallet utgår alltså även den. Lite synd då jag har svårt att se att löparfötter skulle slita så mycket på den hårda sten som utgör underlaget där, men det är som det är. Tokbranten ersätts av en lite mjukare stigning upp till depån där jag får en sista kopp kaffe, en bulle och lite mer godis. Glömmer fylla vattenflaskan men det jag har kvar räcker ändå lätt de sista sju kilometrarna. Stigen är tricksig och går mycket upp och ned, ibland med lite stenigt och rotigt underlag. Någon passage längs sjön är så smal så man precis får plats på stenarna i vattenbrynet under branta klippor, andra gånger är man högt över vattnet i lövskog. Dock är stigen mestadels fast och fin, det dränerar bra här. 

Med två kilometer kvar delar sig leden och vi springer upp mot vägen, det var här vi hade bron över ån första året. Nu följer vi istället en ny stig som går längs fältkanter till den nedlagda anstalten vid Smälteryd. Över vägbron, med en dedicerad cykeleskort åtminstone för oss långsamlöpare som går i mål i mörker, det känns seröst och bra. Direkt efter bron lämnar vi vägen och sneddar över ett majsfält. Det är skördat så här i november såklart, men rester av stammarna och en eller annan majskolv finns kvar på marken. Sista skogspassage bort till Lygnevi, ärevarv på arenan och jubel ifrån de tappra funktionärerna som väntar i mål. Jag är absolut inte sist, men det är lite på sluttampen av ett långt arrangemang så det är tacksamt jag tar emot en stol, en filt, medalj och ett par muggar varm soppa inne på Lygnevi loge. 

Nästan 87 kilometer på drygt 14 timmar blev det. Kroppen känns ordentligt mör efteråt men har ändå hållit ihop bra. Nöjd med det och nöjd med att jag exekverade energiplan och löpning rimligt jämnt genom loppet. Och även om jag är partisk tycker jag fortfarande att det är ett förträffligt och skönt arrangemang som jag gärna kommer tillbaka till. Nu blir det en varm dusch och ett par veckors ordentlig vila innan det är dags att börja grundträning för kommande säsong. Har ju spenderat året med att mata ut riktigt sköna äventyr och långa expeditioner. Under 2020 tänkte jag att jag skulle försöka polera fram lite snabbhet igen, men det tar vi i något annat inlägg.