Hade jag inte haft ett trasigt metatarsalben i vänster fot hade jag sprungit ett långpass för att hedra en äkta löpare som gått ur tiden alldeles för tidigt - jag får nöja mig med ett långt cykelpass på krokiga småvägar istället. I tisdags gick Micah True ut för ett distanspass på knappt två mil i ett naturområde i New Mexico - det var sista gången han sågs i livet. Idag hittades han död i en avlägsen ravin.

Micah spenderade mycket tid tillsammans med Tarahumaras i nordvästra Mexico, en folkgrupp där långdistanslöpning i terräng ännu lever som urgammal kulturyttring och han arrangerade ultradistanslopp i the Copper Canyons dit storheter som Scott Jurek kom för att springa med okända lokala storheter som var fullt jämförbara i löpstyrka. Hans kanske största bedrift som människa var just att med sin passion och med de lopp han ordnade stärka Tarahumaras kulturella identitet som löpare - men han har också visat många andra hur man kan leva ett fullt liv med löpningen som drivkraft.

Micah var något så ovanligt som en människa som faktiskt gjorde det han trodde på. Efter att ha blivit omskriven och berömd som Caballo Blanco i McDougalls medryckande bok Born to Run hamnade han ofrivilligt och helt oförskyllt i ett fack som ett helgon för inbitna barfotalöpare - men det var aldrig det det handlade om. Det Micah verkligen hade var insikten och känslan av hur viktig och helande löpning kan vara på det personliga planet och det var det han ville förmedla snarare än vad man skulle ha på fötterna och hur man skulle springa rent tekniskt. Enkelhet. Glädje. Frihet.

Med Micahs egna ord: "If I were to be remembered for anything at all, I would want that to be that I am/was authentic. No Mas. Run Free!". Idag springer vi för Micah True. Run free!