Jag lämnar hotellet en halvtimme innan start och joggar lätt femhundra meter ner mot insläppet från via di San Grigoriano. Det kokar av folk överallt och det är inte lätt att hitta en fläck att värma upp på. Inte så kallt som jag hade väntat, väderleksprognoserna talade om ensiffrigt men det är redan 12-13 grader i luften skulle jag tippa. In i startfållan och hittar en vettig placering. Jag står i startgrupp C vilket är ganska långt bak givet den ambitionsnivå jag har satt. Å andra sidan har jag lovat mig själv att öppna konservativt så om jag blir tvungen att hålla igen första två så gör det inget.

Speakern spelar "That's Amore" för startfältet och plötsligt är vi iväg. Det går mycket riktigt ganska trögt till en början men jag avancerar lugnt och fint längs kanter och luckor utan att behöva ta till några konstigheter. Innan vi passerat två kilometer finns det bra med plats att springa på så fot man känner för, jag håller mig lugn hittar in i flytet 4:15-fart eller däromkring är det tänkt och så bir det också. Vi följer den breda, raka och ganska tråkiga via Ostiense söderut till Basilica Sao Paolo innan vi korsar Tibern och vänder norrut igen. Publiken är mestadels ganska sparsam första milen men här och var finns några klickar som livar upp.

Det flyter på bra första milen, känns som att jag har läget under kontroll. Dricker vid vätskestationerna och det mesta fungerar som tänkt. Ligger ca 15 sekunder efter 4:15-tempo vilket är en rest från den lugna öppningen - kan jag hålla det därvid har jag tre timmar hemma. Upp mot Petersplatsen är det mäktig löpning, vi korsar bron mot vatikanen med den stora kupolen i bakgrunden och det är mycket tjusigt med alla löpare som dundrar förbi. Mitt eget tempo har dalat en smula, jag följer min inre kompass i det här läget - det är alldeles för tidigat att börja trycka på och konstra med tempot. Halvmarapasseringen på dryga 1:32 och jag ser att det är för långt upp till tre timmar. Med en bra avslutning kan jag göra 3:05 och det vore kanske inte så dumt det heller. Dricker och strävar vidare. Kanske skulle jag börjat pumpa i mig nån gel här för bara ett par kilometer senare väntar en djup kris som jag aldrig ska ta mig ur; tempot sjunker gradvis som en pyspunka och från att bara ha en halvmarakvar är det plötsligt nästan två oändliga mil till målet.

Kommer på mig själv med att tänka "Varför springer jag här? Varför gör jag det här? Jag vill springa i skogen och inte i städer, på stig inte på asfalt. Jag hatar att springa i städer - varför springer jag i städer för?". Inser att jag måste få upp blodsockret och trycket i mig en gel och bryter det dåliga tankemönstret med tvång. Kollar på omgivningarna istället, tar in publikstödet som har börjat växa till sig så smått. Sista milen går mer genom centrum och stora folkskaror är samlade på piazzorna för att heja fram oss. Passerar spanska trappan, Trevi och Piazza di Venezia. Smala, mysiga gator men kullerstenen är besvärande nu för mitt tempo har rasat i botten och allt är bara en kamp för överlevnad. Alla tidsambitioner har flugit ut genom fönstret och nu handlar det bara om att ta sig i mål. Lyfter händerna över huvudet och applåderar matt åt publiken - får tillbaka jubel och hurrarop och det ger kraft att jobba på en bit till.

Kilometer efter kilometer sniglar sig förbi. Äntligen börjar vi närma oss Colosseum igen och jag plågar mig upp för sista backen och in på upploppet. Det är tyst så när som på plågade stön från löpare - tyvärr har man spärrat av området väl ambitiöst så publiken kommer inte åt att heja riktigt. Lite trist, annars är det en riktigt snygg start- och upploppsraka på en bred och rak gata med en tvåtusenårig idrottsarena som inspirerande kuliss. Jag stapplar i mål på dryga 3:26 och får en riktigt väldesignad medalj som lön för mödan. Tiden är absolut inte i paritet med vad jag skulle kunna prestera men jag ville så gärna ge mig själv chansen att gå för den magiska tretimmarsgränsen. Hade jag inte gjort det hade jag inte vetat att det inte höll. Dessutom fick jag svart på vitt att det jag framförallt saknar är en bra fartuthållighet, något jag tar med mig in i framtida tränignsplaneringar.

I stort är Rom marathon ett klart bra arrangemang som jag absolut skulle kunna tänka mig att springa igen, och Rom är på det hela taget - för att vara en stad - en ganska trevlig bekantskap. Nu blir det lite vila innan det är dags att börja bygga inför nästa stora äventyr; Celtman i Skotska högländerna.