Reflexioner

Man måste inte ge sig av långt ut i skogen för att springa trail. Onsdagen spenderas i stora delar med att mödosamt markera en reflexbana med start och slut på avenyn och som har med en liten gottepåse av södra Göteborgs mest undanskymda passager, stigar och bakgator. Icebug har en pop-up-butik på Avenyn för tillfället och det är där vi samlas, jag och runt 30 andra pannlampsbehängda löpare - bland annat har vi sällskap av Aktivitus onsdagstrail. Sjäv kommer jag dit lite med andan i halsen, det tar alltid längre tid än man tror att få ut snitslar och reflexer och jag hinner precis få i mig lite kakor och dricka som energipåfyllning innan det är dags att köra andra varvet; den här gången springer jag efter alla andra och städar och plockar in snitslarna.

Det är mörkt och kallt men mysigt och vi sveper iväg genom Vasaparken till Vasavägen. En lite för stor gata med lite för mycket ljus så här missar löparflocken vänstersvängen till Fogelbergsgatans trappor. De vänder duktigt och självmant och jag är inte så långt bakom så jag kan hyggligt smidigt få in dem på rätt spår igen. Första stigningen av många, och den enda i form av trappor. Ganska många steg upp till krönet uppe på föreningsgatan och så drar vi in i skogen bakom landshövdingehusen där vi får chansen att klättra lite upp och ned och på skrå på den branta sluttningen upp mot norra Guldheden.

Givetvis krånglar vi oss också in en sväng i Änggårdsbergen, dock en ganska okomlicerad rutt upp bakom Sahlgrenska till grusvägen på Södermalm. Fint ändå att springa här inne med bara pannlampan som sällskap och de små reflexbanden som fyrskepp som kommer svävande genom mörkret. Det tar några sekunder att plocka ner varje band så de andra löparna har sedan länge försvunnit framför mig - här är bara jag och mina egna reflexioner. Lugnt och kontemplativt.

Uppe på Södermalm får vi följa den tidigare sträckningen av Sandsjöbacka Trail, söderut till västerberget och så stöket ner till Toltorpsdalen och över till Safjäll. Den lilla skråstigen som småningom leder upp till Satjärnen är en skön bekantskap med en betydligt genuinare trailkänsla än det motionsspår som de flesta Göteborgslöpare förknippar med området. Men klättringen upp är möjligen lite väl ohemul för de flesta - det är inte helt enkelt att ta sig upp springandes.

På andra sidan Krokslättsvallen återstår en del villakvarter, en del överraskningsstigar in i glömda skogspartier som typiskt är för branta och brötiga att bygga gator på och därför blivit över, och en del parker. Sista biten är jag ganska seg och låg på energi, det blev ju ett helt långpass av det här lilla äventyret och även om snittfarten varit låg är det flera hundra start och stopp och bara den långa tiden på fötterna har gjort sitt till. Inte utan en viss tacksamhet skådar jag så det grå moderskeppet på Eklandagatan. Totalen hamnar på 26 km och 770 höjdmeter - visst går det att bygga backpass även här, trots att högsta punkten bara är lite högre än 100 meter över havet.