Se sändningen från Premiärhalvan, lördag 20 april 10.30

Råda ultra

Laddar och åker tillsammans med min vän J till Lidköping. Anländer till tävlingscentrum alldeles lagom i tid för att hämta nummerlappar, hänga lite samt gå på toa en sista gång. Sex timmars löpning på Råda ultra står på agendan. J ska begå maradebut och ultradebut har vi tänkt, jag ska ta examen från mitt löpbasblock och för godkänt behöver jag springa hem minst sex mil. Det är 53 och ett halvt varv på den 1140.4 meter långa grusslingan. Vädret är sympatiskt, strålande solsken men inte tokhett och svalkande vindar sveper in från Vänern. Dessutom går banan i ett skogsområde så vi får ganska mycket vandrande skugga på varvet. Slingan är lite lätt kuperad med bara drygt fem meters nivåskillnad mellan högsta och lägsta punkt, det rullar nedför från start och går lite svagt uppför på tillbakavägen till varvning.

Starten går och känslan är att alla sätter av i en rasande fart. Jag och J har varsin rimligt väl övervägd race plan som vi ska försöka följa och för min del handlar det om att ta det riktigt lugnt från start. Aningen snabbare än 6:00-tempo för att få utrymme för dricka- och matpauser men inte så mycket mer än så. Första varvet på 5:57, 5:15-fart ungefär. Lite för snabbt men inte så illa. Jag håller det avslappnat och glider på i samma fart. Tre varv sedan ett par muggar dricka, första gången blir det bara en minimal gångpaus, längre fram kommer det att bli en stunds promenad här. Schemat jag springer med ger dricka var tredje varv och något att äta ur depån var nionde varv; en mycket bra partitionering att hålla sig till mentalt. Hela tiden något att se fram emot - men inte så mycket att det förstör det flyt jag ändå hittar inemellan. Pratar lite med folk och hejar på de snabbare löpare som varvar mig. Det är en kille i svart, en Hässelbylöpare i vitt och en ryss med långa fladdriga byxor. Ser ut som om han håller ett alldeles för högt tempo för sitt eget bästa men det är vanskligt att bedöma ibland.

Det tuggar på bra i förhållande till min sexmilaplan och ett par timmar in i loppet är jag mer än tio minuter före schemat utan att ha pressat på något särskilt. Min kompis J springer också som en klocka mot sitt mål, jag varvar honom programenligt vart sjunde varv och det ser ut att gå lätt och fint där också. Av erfarenhet vet jag att det är lite Mordortid mellan två och fyra timmar; det börjar kännas i kroppen att jag har sprungit ett tag och det är inte tid att fundera över hur långt det är kvar ännu. Mitt lilla näringsschema funkar dock fint fortfarande, jag matar på och ser fram emot nästa drickastopp. Och när det blir för tråkigt funderar jag på vad jag ska äta på ätstoppet. Oftast blir det chips och en bit sockerkaka med sylt på.

Efter tre timmar kommer jag ikapp ryssen igen, jag har inte koll på var jag ligger men vet att han är trea och bara något varv före mig. Han verkar lite sliten och jag tänker att det vore kul att jaga placering ett tag. Bestämmer mig för att öka lite fram till den nära förestående marapasseringen åtminstone och se vad som händer. Jag trampar lite försiktigt på gasen och det visar sig att det fortfarande känns avspänt att jogga runt i 5:15-fart, åtminstone i några varv. Äter igen efter 36 varv och passerar maran efter 37, lite drygt 3:47. Det går lite småtungt nu och jag orkar inte tänka på att det är två timmar kvar utan funderar lite på mitt ursprungliga mål om 54 varv. Ser ryssen mellan träden efter varvning, han är inte mer ett par hundra meter bakom mig - vilket alltså betyder att han håller fart och fortsatt ligger långt före. Jag släpper placeringstankarna igen och koncentrerar mig på att hålla mitt schema. Tre varv dricka. Tre varv dricka. Tre varv äta. Pauspromenaderna vid näringsstoppen har blivit lite längre men aldrig mer än trettio sekunder vid dricka och sextio sekunder vid mat.

Så dyker plötsligt Hustrun upp vid sidan av banan. Ett leende, high fives och grym pepp minst en gång per varv precis när det började bli riktigt trögt. Jag får önskemusik vid varvning och även om det inte går lättare så tar det fokus från att det är jobbigt. Men löpningen är tung och tillkämpad när vi går in på sista timmen, det gör ont i den lilla nedförsrullen efter varvning och den svaga svaga slakmotan på väg tillbaka växer till ett trögt backmonster. Varvtiderna växer förbi både 6:30 och 7 minuter och jag börjar att tappa tid mitt schemat. Kroppen vill bara gå, eller ligga ner, eller vad som helst utom att springa. Jag börjar räkna lite defensivt på hur långa varvtider jag kan ta och ändå nå mina 54 varv. Det är under kontroll men känslan är ändå att jag inte får tappa för mycket.

Med tio minuter kvar passerar jag varv 54. Jag äter lite och drar ut på ett varv till. Gött, nu är allt bonus. Jag hinner igen hela varv 55, plockar upp min målgångsrygga och hinner ytterligare 219 meter på den dryga minut som återstår. När slutsignalen ljuder har jag samlat ihop 62.9 km, vilket är mitt näst bästa sextimmarsresultat någonsin. Och det jämnaste och bästa genomförandet - den gången jag stannade på 63.3 gick jag egentligen för sju mil och tappade massor på slutet. Mycket nöjd får jag ligga ner och invänta inmätning av de sista metrarna. Nu blir det vila några dagar. Och så behöver jag sätta mer sprätt på cyklandet. Men just här, i skuggan under träden på en filt invid Vänern, med sex mil i benen, är jag ändå mycket nöjd.