Efter en trött gårdag med vad som upplevdes som mest bara motgångar på alla fronter lyckades jag vid dagens början masa mig förbi simhallen för ett meditativt morgonsim. Känns kallt och tröttsamt att gå i men den frusna känslan släpper snart. Att i ett stadigt tempo mata ut längd efter längd där de enda riktigt medvetna tankar som passerar är av typen "om jag sträcker mig mer såhär, hur känns det då?" - det rensar tankarna på ett effektivt sätt som jag annars nästan bara uppnår under ett löppass. Två och en halv kilometer och trekvarts timme senare - en skön lätt matthet och ett visst mått av trötthet i serratus anterior.

Följer upp morgonmeditationen med ett lunchpass i Änggårdsbergen, det var alldeles för länge sedan nu. En mer aggressiv form av hjärnstädning än simningen men effektivt likafullt. De spörsmål som samlats upp under förmiddagens arbetspass bakas och tumlas i en rytmisk och behagfullt ansträngande distanslöpning på norra Änggårdsbergens mer civiliserade stigar. Farten är inget att yvas över men jag känner mig stark i backarna trots att benen är lite ömmande efter gårdagens styrkepass. Stannar till vid Trinde mosse några kilometer in i passet, betraktar den stillsamt guppande vattenspegeln och lyssnar till koltrastens sång. Nu är det banne mig snöfritt!

Fortsätter så ut över Mölndalsravinen och Guldheden tillbaka mot kontoret och konstaterar att man kan slappna av på olika sätt. Rammstein eller Enya, det är frågan. Eller både och; vi triatleter tror mycket på både och.