I dag på väg hem från jobbet tänkte jag på att det ofta blåser motvind när jag ska hem. Understundom är den rak, enveten och hård. Ibland lite lynnig, lockar med lite tillfällig vila innan den med full kraft kastar sig in i ansiktet igen. Det kan vara svårt att motivera sig att trycka på in i vindögat. Jag förbannar vinden, vrålar invektiv åt den - den svarar med att trasa sönder min röst och bära bort orden innan jag hinner höra dem själv ens. Ibland vägrar jag, lägger jag mig ner och slår och sparkar i marken med allt det femårstrots jag alldeles uppenbart inte fick utlopp för när åldern var den rätta. Sedan reser jag mig och pressar mig vidare, meter för meter.

Det där är något löpningen har gett mig, även i det riktiga livet utanför träningen. Om man bara fortsätter och inte ger upp så slutar det till slut att blåsa. Eller så kommer man fram. För hur mycket det än blåser och jävlas kommer jag ändå alltid hem till slut. Där, vid den plats vindarna lämnar när de druckit sitt morgonkaffe och stressade ska lämna vid dagis och ta sig till jobbet, där bor jag. Det är - av uppenbara skäl - ofta motvind när jag ska hem. Och det är ganska dragigt. Men det är ändå alltid skönt att komma hem.