Ästad - Oskarström

Frukosten på Ästad är tämligen ymnig, där finns våfflor och jos och bröd och yoghurt och gröt och mackor. Och kaffe såklart. Vi checkar motvilligt ut och pallrar oss iväg. Det ser ut att bli en vacker dag idag men vi är ganska slitna från gårdagen och det är mer lufs än löpning till en början. Korta korta steg för att få kroppen att fatta att jodå - vi ska visst springa idag också. Möter några mer normala löpare ute på morgontur, de hälsar glatt men undrar förmodligen vad det är för skadat gäng som är ute på rehabjogg när vi försöker få upp värmen. Min kropp känns stel och trött men inga krämpor förutom fötterna; ett par blåsor här och var som fått compeed samt en lite öm punkt frampå höger tibialis anterior, nere på underbenet alltså. Inget direkt oväntat, bara att rulla på.

Vi inleder starkt med att missa en högersväng där ledskylten sitter gömd i bladverket inne i en skarp innerkurva. Upptäcker att vi bara ser Åkulla bokskogars ledmarkeringar och inga Hallandsledsoranga grejor. Backar tillbaka, hittar rätt. Fortsätter med kartan i hand - allt efter som dagarna går blir vi mer inlästa på kartan och gör färre och färre missar - ledmarkeringarna är oftast bra men ligger man före på kartan och vet var och hur leden ska byta riktning nästa gång blir det perfekt.

Möjligen med undantag för korsandet av väg 154 söder om Köinge, en halvmil in på dagens etapp. Leden går en bit på asfalten, svänger sedan tydligt vänster över en stängseltrappa och slutar på en gräsäng. Utan ett spår. Vi kollar på kartan, jodå, innan ladan längre fram på vägen ska leden försvinna in i skogen och uppför en backe. Men i skogsbrynet på andra sidan ängen finns bara meterhöga björnbärssnår. Vi springer fram och river runt. Ingenting, bara taggat. Förrän Oscar ser en markering tio meter in i buskaget, högt uppe på ett träd. Vi pressar oss igenom taggsnärjet och börjar klättra uppåt - och jodå, här inne finns allt en helt ok gammal törnrosastig.

Efter en kort men brant klättring och lite fin stiglöpning i skog kommer vi ut först på grusväg och sedan på asfalt nära Ätran. Vi har fått upp ångan och gör rimligt god fart på platten, passerar fina kulturbygder i Ätradalen och historiska platser som Axtorna slagfält. Börjar fantisera om lunch efter bara en mil - det märks att det går åt energi på expeditionen. Vi svänger in på Flädje golfklubb strax norr om Vessigebro, vi har valt väster sida om Ätran istället för Hallandsledens östra - båda varianterna innebär hyggligt plan asfaltslöpning i några kilometer men vårt val har fördelen att det tar oss förbi ett bra lunchhak på golfklubben och minst en affär i Vessigebro centrum.

Lunchhaket trollar fram en alldeles lysande guldgul raggmunk med perfekt knaperstekt fläsk och livet kan inte vara mycket bättre. Vi softar lite på golfklubben, fyller vatten och laddar mobiler innan vi joggar vidare ner mot byn. Jag hade nog kunnat avvara efterrättstoppet i Vessigebro men har svårt att motstå en tredjedels frusen kladdkaka med mjukglass-smet - det smakar som en trestjärnig dessertanrättning just nu. Hursomhelst lämnar vi Vessigebro välvätskade och med fyllda energidepåer och det är ju bra.

På andra sidan Ätran går leden brant uppför och följer sedan en hög åsrygg med vid utsikt över Ätradalen, löpningen är på hårdtrampad grässtig och saknar inget man kan önska sig i löpväg, det är bara att flyta på. Kulturgeografiskt känns Ätran som en tydlig delning mellan nordhallands täta tekniska skogar med sydhallands mer öppna böljande landskap. Eller så är det som jag inbillar mig. Men fortsatt är underlaget i stora stycken hårt och lättlöpt, ganska mycket grusväg. Vid Skattagård blir det en kortare mer teknisk passage genom ett mycket litet naturreservat där det enligt den officiella ledkartan ska finnas såväl vindskydd som eldstad och toalett. Av sådana faciliteter ser vi emellertid inte ett spår utan det är bara att bita ihop att trycka på framåt. Det är dock inte mer än 5-6 kilometer lätt löpning till Abilds medeltidskyrka, och där finner vi både en utmärkt vattenklosett, en viloplats och möjlighet att fylla vatten.

Vi konstaterar att leden går på hårt underlag en bit framöver, fnyker lite på näsan och läser karta. Hagbards galge är förvisso en sevärdhet men vi när kan undvara några kilometer asfaltslöpning genom att ta grusvägar direkt över mot Borrsjön så gör vi det. Dagens etapp kommer att bli dryg nog ändå, för efter att passera Knobesholm ska vi först upp i Frodeparkens vackra lövskogar, sedan korsa Suseån och traversera ännu mer av samma vara i trakterna kring Döbla.

Löpningen i Frodeparken är fri i undervegetation från ädellövskog och fantastiskt vacker, det går uppför och nedför och uppför igen och stigarna är avgjort finare än våra fötter. Solen står redan lågt och det är lite småskumt inne blad träden redan innan vi korsat Suseån. På andra sidan är mer grusväg och mindre stig men fortsatt mycket upp och ned. Innan vi kommer ut från den sista stigpassagen i Nissadalen norr om Oskarström är det redan så mörkt att vi behöver pannlampor.

Hustrun har parkerat bilen i Åled som var det tänkta målet för etappen, har sprungit oss till mötes och även hunnit en ordentlig löptur på Hallandsleden innan vi kan ses på bykrogen i Oskarström. Här är full fart på nöjeslivet men själv har jag svårt att få ner ens en pizza - den sista forceringen hit var riktigt tung och har ätit ordentligt på allas våra krafter. Kollar man höjdprofilen på dagens närmare 63 kilometer långa pass ser man också en ganska beskedlig första halva med kanske 200 ackumulerade höjdmeter - de sista tre milen är desto mastigare med mer teknisk löpning och även tre-fyra rejäla toppar. Totalt 815 stigningsmeter under dagens återigen dryga nio transporttimmar. För jo - vi nöjer oss i Oskarström och tar taxi till Åled. Imorgon startar vi om i Oskarström.

Oscar tar täten på asfalten mot Abilds medeltidskyrka.
Uppför i Frodeparken
Underbar löpning i lövskog, Frodeparken
Bäckpassage i Döbla. Otroligt hala spänger.