Jag kickstartar arbetshösten med en tredagarssession i Trollhättan. Mestadels jobb förstås men under tisdagkvällen ryms ett par timmar löpning mellan utstämpling och solnedgång. Jag snirklar omkring i stadens mindre glamorösa norra och östra utkanter i en halvtimme av drygt femtempo innan jag oundvikligen graviterar ner mot slussområdet och älvrummet, dessa fantastiska löpararenor. Speciellt en sådan här lagom varm sensommarafton med lågt glittrande solljus som leker tittut bland alla vattenspeglar och trädkronor.

Det finaste med att springa i den här delen av stan är allt vatten som mer försiggår än bara finns, på alla upptänkliga nivåer. Jag skulle mycket väl kunna köra ett mer ö-till-ö-relevant långpass men älvens strömmande vatten lockar inte riktigt och jag vill ha ett tvåtimmarsblock med ren löpning idag.

Jag rundar det anrika slussområdet och springer kärlekens stig norrut igen. Den plana rundan blir plötsligt storkuperad och när jag sedan tar hängbron över till västsidan blir det etter värre.

Skogen är gammal, djupgrön och mossbelupen och den vit-svart-markerade leden klamrar sig krampaktigt fast på sidan av den mäktiga älvbrinken. Efter två hysteriska kilometer i drygt sju-tempo är jag nöjd med den improviserade backträningen och tar mig ut i en sidoravin till älven.

Ravinen är bred, djup och ett par kilometer lång. Den löper i det närmaste parallellt med älven och slutar uppe på höjderna i stadens västliga delar. Löpningen på grusvägen där nere är magisk och tidlös, när jag kommer ur den har jag redan avverkat 16 kilometer och jag känner att det är dags att öka farten lite. På asfalten kör jag sex kilometer ganska oansträngt men ändå en bit snabbare än femtempo. Det känns bara fint och jag avrundar nöjt passet med halvannan kilometer lättjogg - mest för att ånga av tillräckligt för att kunna med att i upphöjt lugn inta en laxpasta och en öl på Butlers uteservering. Bra avslutning på dagen.