Den 1 maj sprang jag Växjöloppets halvmara. Dagen före start var jag något orolig över min status. Inte min löpstatus för en gångs skull, utan över hälsostatusen.

Anledningen var att jag under ett lugnt distanspass helt plötsligt fick näsblod. Inget märkligt kan tyckas, speciellt inte eftersom jag drabbades av det också för en månad sen (komiskt nog när jag tränarledde ett pass som gick långsammare än 6min/km). Men den gången hade jag varit förkyld föregående vecka och så var inte fallet denna dag, istället blödde jag igen på natten när jag skulle rätta till kudden.

Givetvis var jag medveten om att näsblod inte är något farligt och att det kan komma och gå, men det var just DET som oroade mig. Under distanspasset hade jag bara skrämt slaget på ett par naturvänner, när jag med totalt nerblodade armar sprang runt och försökte upprätthålla min distansfart. Men skulle det här hända IMORN med hundratals åskådare längs banan skulle det medföra högst pinsamma konsekvenser. För säkerhetsskull bestämde jag mig för att packa ner mina träningsshorts med ficka, där jag tänkte att jag kunde stoppa ner hushållspapper ifall olyckan plötsligt skulle inträffa under denna maj månads första dag...

Något valborgsfirande blev det inte så för ovanlighetens skull vaknade jag helt utvilad inför loppet. Strax efter 8 blev jag upplockad utanför huset av klubbkamraten Anders och hans två brittiska vänner. Jag blev väldigt förtjust i dessa britter, och jag tror de blev hyfsat förtjusta även i mig, då de ville fotograferas med mig efter målgång. Dessutom lyssnade båda på Mogwai och Jonathan hade till mitt stora nöje på sig en Envy-tröja. Förmodligen är han den enda motionären i hela Sverige som bär en tröja med ett Japanskt post-rock band!

Jag fann hans livshistoria som ett skolexempel på hur folk inte väljer att leva sina liv. Jonathan träffade under en resa till Japan för över 20 år sen, en tjej som han fann tycke för och tillsammans åkte de till Sverige för att de tyckte det verkade vara ett coolt land. De skulle bosätta sig i Mörbylånga på Öland, och Jonathan som inte visste att det fanns en bro över till fastlandet tänkte att det åtminstone måste finnas en färja. Och på den lilla punkten som det stod Kalmar på, där kunde han säkert söka jobb! Sedan blev paret kvar på samma ort i 17 år utan att ha den minsta anknytning till Sverige. Inte ens deras äldsta dotter på nu 13 år har svenskt medborgarskap!

Framför mig i kön till efteranmälning såg jag Patrik Gustavsson-Björkqvist. Vinnaren av Växjöloppet 8 gånger om, berättade att han siktade på 1.12 som tid. Det lät väldigt lagom eftersom det skulle innebära ett km-snitt på 3.25 om jag skulle orka hänga med honom. Alltså samma slutsnitt som jag hade i Stockholm Marathon förra året. Men jag kände att det inte skulle bli någon enkel resa då jag fortfarande hade Axa Båstad Marathon i minnet från i fjol. Då fick jag nämligen genomgå hisklig smärta för att till slut kunna hänga av den ständiga Brittatorparen, men sedan flera år tillbaka tillika göteborgaren, Patrik. Skulle jag vara beredd att göra detsamma nu?

Skönt nog kändes det lätt från start och jag höll jämn fart med 3.18-snitt hela vägen som innebar att jag kunde gå under 1.10 med 23 sek. Efter 2,5 veckor lyckades jag alltså denna dag sänka mitt årsbästa från Heleneholms Halvmarathon på 1.13.12 ned till 1.09.37.

När jag trött och belåten låg i soffan samma kväll kom näsblodet tillbaka... Skönt att Växjö-borna slapp se det "in action".