Vad kan man säga om årets Stockholm Marathon som inte redan sagts, tänkts eller visats? Kanske inte jättemycket känner jag. Det blev ju ett högst ovanligt Stockholm Marathon helt enkelt!

Är jag då nöjd med min totala nionde plats som också innebar SM-brons? Jodå, jag är väldigt nöjd. Jag kom egentligen till Stockholm oförberedd att tävlingslöpa en så lång distans som ett marathon innebär, och blev dessutom tvungen att genomföra det i riktigt tuffa förhållanden. Många gånger var jag väldigt nära att ge upp, men på många sätt och vis hade jag ändå turen på min sida. Muskulärt började jag känna mig svag redan efter en mil, vilket inte är jätteroligt i en mara. När jag löpte genom gamla stan på andra varvet började jag må riktigt dåligt och en jobbig yrsel försvårade min koncentration på att hålla farten uppe. Enda möjligheten var att klistra sig fast i Lars Johanssons rygg (som jag har att tacka för att jag kom i mål!). Sista tredjedelen av loppet blev alltså en mental kamp om att över huvud taget ta sig i mål.

Nu tar jag ett obestämt uppehåll från all löpträning eftersom den smärtsamma insatsen ledde till en överansträngd fot dagarna efter. Förhoppningsvis kommer både viljan och möjligheten att springa tillbaka innan alltför mycket tid passerat!