Det har varit en debatterad fråga på sistone huruvida man kan nå världstoppen utan att bli skadad. Även om jag tyckte Medaljens Pris var en sevärd dokumentär känner jag ändå att frågeställningen är något skev. Det är liksom skillnad på skador och skador, några enstaka överbelastningsskador tror jag alla drar nytta av att få då och då. Då vet man ju åtminstone att man ligger i närheten av vad som är lagom/möjligt att köra.

Hade debatten däremot handlat om huruvida det är möjligt att nå världstoppen utan att göra operationer hade jag varit mer tillfreds med ämnet. Jag tror nämligen många elitidrottsmänniskor förhastar sig i att gå in i kroppen och rätta till olika problem som på beställning. Men var och en har sitt eget val här, min pappa har säkert valt det ett tiotal gånger, och det är 50/50 att jag själv får ta till en operation i framtiden.

I våras hade jag ett val om ingrepp som kom av att menisken i knät hade gjort ont ett par månader. Jag valde dock att lita på kroppens egna läkeprocedur och även om det tog ett par veckor extra av försiktighet så kom det att bli helt bra på egen hand. Precis lika skönt som att kunna lita på sin kropp i tävlingssammanhang, är det att kunna lita på den i läkningsprocesser. Jag har haft en del besvär med ryggen senaste åtta åren, men känner att jag för varje år som går kommer roten till eländet närmre. Dels genom tankemödor kring övningsmoment, men också genom ett större positivt bemötande av min kropp nu än då. Att förakta sin fysik är aldrig önskvärt, inte ens när värk, skador och inflammerade muskler härjar vilt i ens kroppshydda.

Nog om det, för något jag funderar desto mera på är om det går att bli bra utan att åka på träningsläger? För hur många idrottare har egentligen nått fram till bra resultat utan att någon gång under året åka iväg på en träningsresa? Jag har inga västerländska namn att plocka fram här, men alltid finns det väl någon. Detta kan vara en intressant frågeställning för idrottsmän som året runt har fasta arbetsplatser att gå till, men också för heltidssatsande yngre förmågor. Jag fick frågan igår huruvida "man behöver jobb vid sidan av löpningen?". Detta på Facebookchatten av någon jag inte känner. Då jag inte ville vara någon som bestämmer i ämnet svarade jag med att jag "har inget bra svar på det".

En löpare i Malmö, som om jag valde att kalla honom vid namn heter Jonas Leandersson, berättade till exempel för 1,5 vecka sedan att han mycket väl skulle klara sig ekonomiskt på sin löpning, bara han nu inte la pengar på träningsresor. Det finns säkert många som tänker som honom, åtminstone jag själv, men frågan man ständigt återkommer till är ju om det är tillräckligt?

Under ett par månader i våras engagerade jag mig i att starta en oberoende träningsgrupp i Lund, Sverige. Det kan tyckas onödigt att skriva ut Sverige, men jag vill vara tydlig för er att jag verkligen trodde på en lösning som löpare inom det egna landets gränser. Det är uppskattningsvis omöjligt för mig att klargöra hur många timmar som förankrades i detta projekt, men det var mer eller mindre ett heltidsjobb att under denna period konsultera föreslagna löpare, sponsorer, klubbar och fastighetsförmedlingar. Allt kom dock att rinna ut i sanden, och om detta har jag inget att ta ställning i. För inte kan det väl gå att bli bra i Sverige? Den där 1500m-killen som vann OS-guld förra veckan hade ju bara tränat ett par månader i Lund innan London, och det är ju inte direkt detsamma som att vara bosatt där?

Ni förstår själva att det alltid är lätt som löpare att hitta ursäkter och söka sig bortom de kända territorierna.

Så för att hoppa till något konkret så är det idag min tionde dag på orten St. Moritz, Schweiz. Hammarbysnubben Emil Lerdahl är en välplanerad herre, men trots att han var ute i god tid med att boka en lägenhet och föreslå ett delat boende med någon annan svensk så var det ingen som hakade på. Förrän frågan kom tillbaka till den alltjämt desperat-sökande-efter-utveckling-och-form-löparen David Nilsson som tog ungefär 15 sekunder på sig att bestämma sig när prislappen på lägret, genom ett mottaget sms, var reducerad med 6000 kr.

Vill man som Emil träna hårt, kan det löna sig att bjuda andra löpare på kostnader, och jag har ända sedan jag skakade hand med Emil gjort mitt bästa för att stimulera honom till en ökad satsning. Ibland på ett verbalt sätt, men oftast genom att bara köra min grej då jag vet att Emil är en löpare som gillar när det görs mer än när det snackas. Men då vi ändå befinner oss på träningsläger har jag nog bjudit honom på ett par ton skitsnack emellanåt också.

Men åter till frågan om läger; för själv har jag varit ytterst velig i denna återkommande valmöjlighet. Jag minns när jag bodde i Stockholm och blev tillfrågad av min tränare om jag skulle på något vinterläger? Som jag såg på det då tränade jag redan tillräckligt hårt där jag bodde och vet att jag svarade att jag "såg varje dag som ett träningsläger" men att jag skulle åka bort för en veckas skidsemester.

Med andra ord hade jag på den tiden inte förankrat mitt liv i löpningen och kanske det räcker så; har man väl satt sitt ankare i den tunga löpsanden spelar det ingen roll om man får åka jorden runt för att nå sina mål!