Fredagen den 11:e maj begav jag mig till Kastrup, för att därifrån ta ett flyg till Wien och sen vidare mot Pristina, Kosova. I Pristina skulle jag springa en halvmara på söndagen som förberedelse inför Stockholm marathon.

I Kastrup blev dock flyget till Wien inställt och en extra natt fick spenderas på flygplatshotellet. Före lunchtid dagen efter befann jag mig redan i Wien men därifrån var flyget till Pristina inställt och istället blev jag ombokad att först åka till Frankfurt för att därifrån flyga till Pristina.

När jag äntligen steg ut på Kosovas mark ett dygn senare än planerat var solen på väg ner. Massvis med folk stod och väntade på sina nära och kära, vilket verkligen gav känslan av att det är en mycket större grej att resa utomlands om man bor i Kosova. Jag blev upplockad i bil och kördes runt halva banan i ett skymmande landskap. Efter att ha checkat in på hotellet var det dags att sträcka på benen. En princip säger att man ska göra sina pass vid samma tidpunkt som loppet går. Det var inte direkt möjligt idag och istället för kl. 10 på morgonen fick jag nu göra min jogg kl. 22 på kvällen. Jag fortsatte med den omvända ordningen och åt min frukost till kvällsmat innan jag somnade in.

På morgonen sov jag fram till kl. 8 och det var verkligen skönt att jag redan avverkat min frukost. En flaska vatten tunt blandad med snabba kolhydrater var fullt tillräckligt nu. Vid startlinjen såg jag en pytteliten kenyan komma gåendes, och jag kände instinktivt att han skulle bli mitt svåraste motstånd denna dag. Ett par minuter innan 10 försöker jag klämma in mig på startlinjen men det är lättare sagt än gjort. Alla verkade väldigt måna om att stå längst fram, även om man vägde 10 kg för mycket för att kunna springa snabbt under 21,1 km. Jag blev undanknuffad av någon med kraftiga armar och lämnade hela min lycka åt reaktionsögonblicket. Sedan blev det rusning och det är möjligt att tjugo man passerade 500m på 1,5 min.

Strax efter det formades en trio med mig, den lilla kenyanen och en kille med marockanskt nationslinne. När vi efter 1,5 km svängde av ut på en 5 km lång raksträcka fick vi vinden i ryggen och det blev genast lätt att springa fort. Under den fjärde kilometern hade marockanen släppt kenyanen med några meter och jag gick upp för att hålla samman grabbarna. Men då denna kilometer gick på 2.56 insåg jag att det skulle bli för tufft att hålla denna djärva löpning genom hela loppet. Istället la jag mig åter i rygg på marockanen.

Om detta var ett bra beslut eller inte, är även efteråt svårt att säga. När löpriktningen väl vände och vinden blev ens ovän hade det inte alls varit svårt att hålla den förstas rygg, och under ett par kilometer gjorde jag t.o.m. ett försök att plocka in avståndet. När jag till slut gav upp hade jag även gett upp alla förhoppningar om en bra tid. Då hade någon kilometer gått strax över 3.30 men snart skulle jag även klockas för en på 3.45.

Med tre kilometer kvar till mål var man tillbaka i Pristinas stadskärna och vinden var inte längre ens fiende. Jag kände att marockanen inte var så stark när det började gå uppför och provade ett ryck strax efter 19 km. Genast uppstod en lucka och efter en stund kände jag även att avståndet till kenyanen krympte drastiskt, men det fanns inte en chans att hinna ikapp. Trots den uteblivna segern och en sluttid på 1.08.42 kändes det skönt att ha säkrat andraplatsen på ett så starkt och ohotat sätt. Det skulle även ge mig betydligt mer pengar (900 euro) än om jag sprungit in som SM-tvåa för att inte säga SM-trea på Göteborgsvarvet. Som heltidssatsande elitlöpare i Sverige måste man ibland prioritera bort tävlingar av ekonomiska skäl, trots att de innehar SM-status.

Under sommarhalvåret blir det inte bättre av att kenyaner och marockaner kommer för att ta de främsta placeringarna i de fåtal lopp som faktiskt erbjuder prispengar. Det som sker i förlängningen är att löpare såsom mig själv, därmed får göra det omvända och söka sig utomlands för att tävla. Argumentet att det bara är för svenska elitlöpare att skärpa sig och bli bättre, och därmed slå de utländska pengajägarna, tycker jag inte är helt genomtänkt. Det är självklart kul med kenyanska storlöpare som springer på 60-62 min på Varvet och det finns en poäng i att dessa ska uppmuntras med stora prissummor för att nå den absoluta världseliten. Men när halvdana kenyaner och marockaner vinner stadslopp över 10 km på 29-30 min runtom i landet och därmed erhåller flera tusen kronor är det något som är galet. Dessa löpare är, som tiderna visar, högst mediokra i sina egna hemland och lär därför inte bedriva seriösa satsningar under resterande delar av året. Att ge dessa löpare ersättning är lika galet som att ge pengar åt svenska manliga löpare som gör 31-32 min eller kvinnor som springer på 35-36 min. Det är inte särskilt sannolikt att dessa löpare verkligen behöver prispengar, utan tider av denna karaktär på en löpsnabb bana tyder snarare på att de ter sig med någon annan typ av sysselsättning vid sidan av som utgör deras största inkomstkälla.

Vad jag eftersöker är alltså klubbar/arrangörer som är måna om ett ge mer prispengar åt svenska löpare, men att det å andra sidan kräver en motprestation från löparnas håll genom t.ex. tidsgränser som måste underskridas. För det är samtidigt löjligt om jag eller andra löpare skulle erhålla ett par tusen kronor för att springa på 31.30/35.30. Det ger heller ingen nämnvärd utveckling, eftersom jag inte känner en enda heltidssatsande, eller ens halvtidssatsande löpare som springer på så dåliga tider i ok väderförhållanden. Självklart handlar det här inte om man väljer att heltidssatsa eller ej, lyckas man kombinera det med studier eller jobb men ändå lyckas springa på bra tider är man självklart värd lika mycket pengar som t.ex. mig själv. Men uppenbarligen borde fler välja bort andra sysselsättningar i livet eftersom det är så fruktansvärt dålig klass på svensk löpning just nu. Och för att kunna/våga göra det måste det vara möjligt att försörja sig även i Sverige, helst året runt, och inte bara genom enstaka och osäkra "jobbresor" utomlands.