Sedan jag skrev senast har jag sprungit två tävlingar, bägge med en hel del bekymmer både före, under och efteråt.

Mitt läger i St. Moritz var i större drag väldigt lyckat. Jag är en löpare som reagerar väldigt bra och får ett snabbt positivt gensvar på många löpmil, "a high-mileage runner", men eftersom jag i år haft många och långa turer med skador och sjukdomar har jag bara fått ett par enstaka veckor kring 17-18 mil. I Schweiz hade jag äntligen fått en månad med kontinuerlig träning och vågade direkt gå upp och springa 22 mil med 3 kvalitetspass första veckan. Trots höghöjden samt de många och långa backarna på vissa distanspass kändes detta helt ok.

Andra veckan började jag därmed komma i form och började också känna mig bättre på de snabbare passen. Jag bestämde mig för att ställa upp på SM 10000m eftersom jag hoppades underskrida mitt pers med ca halvminuten. Sista dagarna tog jag det lugnare på distansen men stegrade intensiteten ytterligare på alla styrkepass och började lägga in allt mer snabb löpning, t.ex. 50meters-sprintar och 300meters-lopp med lång vila. Under en hamstringövning, som jag gjorde efter att jag och Emil sprungit ner från 2700m höjd till 1800m under ett distanspass, gick jag över gränsen och morgonen efter la min hamstring totalt ner under några stegringar som gjordes efter sista löprundan. Morgonen efter skulle jag springa en halvmara i Halmstad, och jag insåg mitt fatala träningsmisstag.

Läget var därför oroligt då jag med 25 minuter kvar till start för Prinsens Minne försökte få igång kroppen med lite jogging. Uppvärmningen gick halvdant och med två minuter kvar till starten stod jag på startlinjen och försökte om vartannat sträcka ut, skaka till och massera upp den stenhårda hamstringsmuskeln. De första hundra meterna av loppet var de värsta, trots mina försök att hålla benet igång och starta försiktigt hade krampattacker satt igång. Jag såg Lars Johansson försvinna bort och även Janne Holmén var svår att hålla jämna steg med. Under denna första minut tänkte jag att mitt ansiktsuttryck måste se ut som det gör under ett upplopp.

Jag ville dock inte att Lars skulle försvinna helt så den andra kilometern fick jag springa under 3.00 och så var jag honom i ryggen ändå. Det var svårt att springa ut ordentligt men efter 9 km kom en lång flack raksträcka och där kände jag att det var relativt säkert att springa på mer obehindrat. Jag tog över dragjobbet från Lars, men han ville tydligen inte ha någon draghjälp utan släppte och klev av loppet istället. Det kändes tråkigt att springa själv men jag hade tur för efter några kilometer kom Janne ikapp mig. Tyvärr var han för trött då för att orka dra och efter att ändå ha provat ett tappert ryck i en motvindsraka, släppte han igen. Sista biten in till mål drog jag ner på farten ordentligt, så att jag efter mållinjen skulle orka höja den igen för att snabbt komma ner till stranden och havet för att kyla ner helvetet som spökade i hamstringen.

Egentligen behöver jag kanske inte skriva att hamstringen ändå blev mycket sämre? Att springa en halvmara med en relativt nybildad bristning är nog inte den bästa rehaben.

Några dagar efter tog jag tåget ner till Malmö för att få en behandling av min standardnaprapat. Hamstringen hade då börjat bli lite bättre och faktiskt kändes det som en 50/50 möjlighet att jag skulle kunna springa SM på fredagen. Men sen började den riktiga formnedgången då jag redan samma eftermiddag kände att halsen började svullna till. Jag var väldigt nära att bege mig till apotek, hälsokostbutik och mataffär för att införskaffa allt jag trodde skulle ha en möjlig positiv inverkan på det eventuella insjuknandet, men då jag allt för tydligt minns hur jag förgäves försökte bota min influensa innan Stockholmsmaran var jag inte sugen på att gå samma öde till mötes denna gången. Istället tog jag en belgisk trappistöl med 9% alkohol och begav mig ner på stan för att ta del av Malmöfestivalen och senare på kvällen The Hives.

Det var ett irrationellt beslut, och morgonen efter vaknade jag upp efter en orolig/obefintlig nattsömn med en dundertjock hals. Saken är den att jag har opererat bort halsmandlarna just för att inte ha så mycket problem med svullen hals, och mina sjukdomstillfällen har verkligen blivit färre och lindrigare sen dess. Men när jag trots allt har ont i halsen numera, då vet jag dessvärre att jag är sjuk på riktigt.

Hela dagen låg jag och dåsade av den förargliga febern. Kvällen blev något bättre efter kaffe och ett gäng febernedsättande, men natten blev en svettig historia. Morgonen efter hade jag fortfarande lätt feber och SM samma kväll var helt otänkbart.

På lördagen kände jag mig piggare men hade ännu kvar det halsonda. Jag började fundera på att springa Midnattsloppet i Göteborg men visste inte om det var möjligt. Ett sätt att ta reda på det hade varit att ge sig ut på en lätt morgonjogg, men så bra kände jag mig inte. Det var inte en sådan dag man väljer att träna helt enkelt. Trots det kollade jag upp tågtider till Göteborg men fattade inte riktigt vad jag höll på med.

För att komma på andra tankar började jag planera inför nästa säsong. Eftersom jag redan hade planerat min vår och sommar fick jag börja med hösten 2013. Det kändes avlägset men jag stod inte ut med att vara sjuk och bara känna hur formen gled allt längre bort. När jag skissat klart en planering som även innehöll passande läger kollade jag på klockan. Det var nu bara en halvtimme till sista möjliga tåget till Midnattsloppet skulle gå. Då började jag diska.

Men en kvart kvar slängde jag ihop alla mina prylar, fyllde några vattenflaskor och sprang mot station Triangeln som låg en kilometer bort. Jag tänkte att om jag skulle missa tåget så var jag ändå i för dåligt skick för att kunna springa en hel mil på Göteborgs gator. Jag kom dock fram två minuter innan tåget skulle gå.

Några timmar senare när tåget stannade till i Kungsbacka kom jag på att det nog var bra att kolla upp det här med boende. Jag visste att det skulle ligga några vandrarhem i närheten av Slottsskogen, så jag skulle ha nära att gå och titta på loppet. Om jag skulle springa eller inte visste jag ju inte. Men helg i Göteborg i samband med Midnattsloppet betyder en hel del folk i stan, så några lediga bäddar fanns då inte.

Något konfunderad klev jag av vid Göteborgs station. Den första frågan som dök upp var; vad fasen gjorde jag här? Den andra frågan var; vad gör jag nu?

På spårvagnen till Linnéplatsen kunde jag åtminstone med mobilens hjälp hitta en billig säng i Sävedalen, men regnet gjorde mig verkligen skeptisk till att springa. Jag funderade på om det var möjligt att bli "dundersjuk" om man sprang ett maxlopp med en infektion och sedan fick stå kall, blöt och trött i väntan på att komma ända bort till Sävedalen?

Jag kom ändå till start och eftersom jag inte hade vågat köra någon stegring innan loppet fick jag grym syra ända ut i armarna vid starten. Lyckades ändå hänga med Johan Larsson fram till 6 kilometer då en massiv kupering tog vid som gjorde att Johan kunde gå loss med ca 100m på 1 km löpning. Detta visste jag skulle ske, det pratade jag och Johan om både på startlinjen och under loppet, men jag trodde faktiskt att luckan skulle bli 30-50m, inte 100!.

Att Johan var 10% bättre än mig på denna del av banan var oerhört imponerande, och de sista kilometerna in i mål hade jag svårt att tänka på annat än vilken prestation detta var för Johan. Eller förresten, en gång trodde jag nästan att Johan hade sprungit av banan, för jag såg honom inte över huvud taget. Men så ropade en funktionär att jag låg tvåa och så fortsatte jag tänka att Johan var en superhjälte som hade som specialegenskap att springa kuperade Midnattslopp.

Trots att mina vader brände av Linnex-deo och en mils löpning i Asics Piranha fick jag till några rytmiska danssteg i sidled på upploppet. Det var svårt att inte bjuda publiken på det när musiken pumpade på från målställningens högtalare.

Lite nöjd var jag ändå för att jag kunde hålla undan med en minut ned till de kenyanska löparna som placerade sig trea och fyra i loppet. Därmed kunde jag lägga ännu ett miserabelt lopp till årets prispengarsamling. Mitt mål är att springa ETT lopp i år som jag kännder att jag tränat bra inför och som jag ställer upp i för att få en bra tid. Vi får se hur det går med den förhoppningen...

Men hur blev då kroppens reaktion på det hela? Jodå, jag vaknade upp med en väntad tjock hals i morse, men att Midnattsloppet skulle vara så mycket värre än en belgisk trappistöl, det tror jag inte.