Madrid

Anledningen att åka långt bort kan vara många saker. Den bästa orsaken bakom en resa, tycker jag själv, är viljan att söka efter något som man kan ta med sig hem.

När jag för snart två veckor sedan åkte till Madrid var det av just denna anledning. Visst hoppades jag på mycket givande träning - men jag kände någonstans att det egentligen inte spelade någon roll. Jag hade inget specifikt mål för träningslägret denna gång, mer än att påbörja ett sökande som jag sedan skulle fortsätta när jag väl rest hem.

Allt detta till skillnad från Madridresan i slutet av november 2011 då jag skulle träna upp mig inför en mara. Det var första gången jag besökte Madrid och jag hade ingen aning om hur det skulle vara. Under ett par dagar visade Fredrik Uhrbom det hade visste om staden, och introducerade mig för en rad spanjorer som jag aldrig hade sett eller hört talas om. Sedan blev jag själv, i nästan två veckor. Fast inte riktigt själv ändå...

Spanjorerna var väldigt olika varandra; en sprang trippandes i badshorts, hade ett varmt men hårt leende och såg gammal ut. En annan var lång, stilig och lågmäld men skämtade på spanska med mig fastän jag inte förstod ett ord. En tredje var tillmötesgående och omtyckt av alla men också märkt av år som inte utvecklat sig som de borde.

En fjärde var blyg, sammanbiten och sprang med tejpat ben. En femte var reserverad, tillfixad och hade lätt löpsteg som aldrig tordes mattas av. En sjätte var snackig, oberäknelig och godhjärtad.

Alla dessa spanjorer gjorde väldigt stort intryck på mig. Det blir lätt så när man bor själv i ett storstadsområde med 6 miljoner människor och man inte känner en enda eller förstår språket man hör omkring sig. Det finns inte så mycket annat att göra än att studera utstyrsel, kroppsspråk, löpstil och utstrålning. Och så fokusera på den egna apparaten så klart; känna hur man löper varje kilometer effektivare än den föregående, att vara ödmjuk inför att varje distansrunda bör ge en något bättre bild av var löpningen kan ta en.

Av de tre första spanjorerna hade alla tagit EM-guld skulle det visa sig. Och av de andra tre har man kunnat se två av dem komma topp-6 på Europamästerskapen i terräng och utomhus, bara sedan jag var där.

Men det fanns andra löpare som var minst lika heta. Dessa sex var ju bara sex av kanske sextio spanjorer som tränade professionellt ihop. En dag sprang jag ett distanspass med femton löpare och de flesta var tillhörande det spanska landslaget. Om Arturo Casado var en av dem kommer jag aldrig få veta, eftersom jag inte visste mer om honom än att han var där. Men just den dagen gjorde det inte så mycket... Glädjen i att vara en del av något större var tidigare inte upplevd, inte på detta sätt.

Så att överträffa de veckorna även detta år skulle vara att önska för mycket. Istället, tänkte jag, skulle det räcka med att finna den där löpkänslan igen. Den som jag på några enstaka tvåmilspass hade i slutet av april, men som jag egentligen inte haft sedan jag var i Madrid förra året.

Och så ville jag ju återse alla löparna också och kanske få träffa någon mer. Vilket visade sig bli Pablo Villalobos som gjorde 2.12.21 i Sevilla 2011 och blev femma på EM året innan dess. Han var lätt att tycka om, för vänligare människa får man leta efter.

Resultatet?

Löpkänslan återkom precis en vecka in på lägret. Det var på en förmiddagsdistans med Higuero, Uhrbom och en [namnlös] marockan (som gjort en bra bit under 14 min på 5000m). Jag kände att det fanns där igen, rytmen, kraften och tilliten i varje steg; symbiosen så oumbärligt stark att den kräver en ostopplig uppmärksamhet och fullkomlig närvaro.

Men...
samma eftermiddag började världen svaja för mig. Svala saker var kyliga och sinnesnärvaron var anspänd, på gränsen till förföljd vid ljudinslag. Några dagar senare var kroppstemperaturen en bit över 40 grader, dörren till helvetet stod på glänt och jag var rädd att den skulle fara upp.

Den största insikten man någonsin kommer göra som människa är att inse hur andra har lidit på denna jord. På alla kroppsligt förfärliga och känslomässigt rubbade sätt. Jag hoppas den insikten aldrig infinner sig i mig.

Däremot som löpare gäller det att komma till insikt om att det är värt att tro och kämpa för att allt kommer kännas vackert en dag. Att du en gång kommer få uppleva ett dygn av euforiska krafter som du alltid kommer minnas som en lösryckt prestation och ett tidlöst resultat.

Men, för att ta ner det hela till vardagen igen, så tror jag du ska sträva efter att stjäla ett par minuter av denna dag åt dina träningspass den här vintern. Det kommer ändå ingen märka nu, och när det väl blir uppenbart i vår, då är det för sent att ta minuterna ifrån dig... hur många sekunder det än gör.

Men då har du själv sedan länge återgått till tristessträning och har inget entydigt svar på den ruggiga formen. Än mindre på den känslostarka avknopparen.

1X2

Om någon var nördig nog att fundera på vilka löpare jag syftade på kommer de rätta svaren här:

"Chema" Martinez (1)
Juan Carlos Higuero (2)
Jesus Espana (3)
Victor Garcia (4)
Javier Guerra (5)
Francisco Espana (6)