Inför Lidingöloppet hade jag en känsla som sa att jag ännu inte visat vad jag är kapabel till under 2012. Inte en enda gång har jag känt att jag fått till en riktigt bra tävling, trots att jag fått till en hel del bra träningsdagar. Stockholm Halvmarathon var en indikation på att jag låg minst lika bra till inför årets Lidingölopp, men samtidigt visste jag att träningen verkligen var tvungen att stämma de sista veckorna, annars skulle jag inte få på den formtopp som infunnit sig strax före fjolårets lopp.

Därför accelererade jag upp min träningsdos den nästsista veckan till 20 mil, bara överträffad i år av en vecka i St. Moritz på 22 mil. Det var en ganska hård vecka dessutom, med en onsdag som innebar 50 km inkl. ett lopp på 5 km. Dagen efter innehöll bl.a. en mjukare tröskel på 15 km i Lidingöloppsfart och söndagen omfattades av ett lätt progressivt långpass om 27 km på Lidingöloppsbanan. Denna vecka innehöll även två halvmaror strax under/över 70 min på G-trainer (med lättare kroppsvikt) under tisdagen och onsdagen. Räknar man in föregående helgs Stockholm Halvmarathon och långpasset dagen efter det, så förstår man att detta var en tuff 10-dagars period för mig. Den avslutades på måndagen med ett flackt backpass i form av trehundringar.

Nu måste jag förklara att jag inte skriver ner min träning för att mildra den blotta förskräckelsen av att gå in på 1.44.05 i Lidingöloppet. Istället vill jag bara säga att jag gjorde allt i min makt för att hetsträna mig i form till en tid kring 1.40.35, vilket var ambitionsnivån med årets lopp. Tiden kan tyckas övermäktig, men detta var vad jag trodde krävdes för att bli bästa svensk ännu ett år, och med tanke på att Eric Senorski fick springa sista milen själv och var femton sekunder ifrån var min gissning korrekt. Räknar man in Musael Temesgen i svenskkampen underskreds tiden t.o.m något i.om. hans 1.40.32.

De sista dagarna före loppet tog jag det däremot lugnt och kom därmed utvilad till start. Åtminstone kroppsligt, i huvudet kände jag mig lite splittrad och trött efter en orolig natt med blott fem timmars sömn. Det kändes dock bra sista kvarten före start och jag lyckades bli ordentligt sugen på att springa. Första fem kilometerna gick också bra och jag passerade 5 km femton sekunder snabbare än i mitt 1.42.01-lopp.

Kort därefter drack jag för första gången och om det var dumt eller smart är svårt att säga, det gjorde i alla fall att jag kom ur andningsrytmen och fick dra ner på farten. Så mellan 5-15 km försökte jag bara springa på i hygglig takt så att Anders Kleist inte skulle komma alltför långt bort. Det visade sig efteråt att jag höll samma tempo under denna bit som 2011, skillnaden då mot nu var att jag i det loppet låg i rygg på Lars Johansson och stundom Kristan Algers, medan det i år var jag som drog med Jussi som då och då kom upp och Eric som taktiskt låg och sparade sig.

Halvvägs hade vi 50.30 vilket var halvminuten långsammare än jag hoppats på, men det var ändå en ok öppning och något snabbare än året innan. Men från denna stund och in i mål visste jag att det inte skulle bli något bra lopp. Senorski sprang nästkommande mil ruggigt bra, och mitt taktiska misstag var att ta hans rygg så länge det gick istället för att bara fortsätta springa i mitt eget tempo. I en kortare backe vid 17,5 km fick jag mjölksyra och tappade bisarrt nog nästan minuten på honom den korta biten fram till Grönsta.

Bakom mig verkade det som att Johan Larsson hade börjat få problem eftersom det tog så lång tid för honom att hinna ikapp en krossad David. Mina tankar, speciellt när man sprang över Bosön-vägen bort till mitt hotellrum, var att bryta. Men en lustig tanke att jag borde fortsätta upp i Grönstabacken bara för att publiken inte skulle tro att jag bröt redan mellan 8,5-18,5, gjorde att jag sprang vidare. När Johan kom ikapp vid 19,5 trodde jag inte att jag skulle kunna ta hans rygg en meter, men det gick, och efter Grönstabacken märkte jag att Johan var lika trött som mig.

Jag försökte rulla på när det gick utför och en kilometer innan Aborrbacken fick jag syn på Jussi igen. Uppför backen försökte jag gå så hårt jag förmådde vilket gjorde att en rejäl lucka uppstod, men det var till föga hjälp då Jussi är en gigant på nedförslöpning och var ikapp igen en halvkilometer senare. Luften gick ur mig och med fyra kilometer kvar var jag fullständigt körd i botten. Den tuffa nästsista kilometern gick ändå skapligt och sista lätta biten försökte jag dra på för att inte missa min debuttid från 2010, som jag åtminstone underskred med 17 sekunder nu.

Det var det loppet, en enorm besvikelse men samtidigt var det bra att några andra svenskar visade fin löpstyrka. Om man kunde kombinera Anders Kleists första halva med Eric Senorskis mil mellan 15-25 och min starka avslutning från Aborrbacken ifjol, då har man en tid under 1.40! Ett sådant åtagande kan rimligtvis dröja, men nästa år ska jag fördelaktigt ha närmat mig med stormsteg.