Som jag skrivit tidigare funkade det inget bra att dra igång träningen igen efter Stockholm marathon. Vid månadsskiftet juni/juli var det oundvikligt för mig att inte ha tankar på att lägga av. Eller rättare sagt, tankarna kretsade inte kring att sluta, utan hur jag på någorlunda vis skulle kunna fortsätta med det jag tidigare hade gjort.

Jag presenterade orosmomentet för ett par noggrant utvalda människor för att få några ledande reaktioner. För att få spridning i svaren valde jag en heltidssatsande elitlöpare, en elitmotionär, en f.d. löpare samt en icke-löpare. Trots rädsla att generalisera så gör jag trots allt ett försök; elitlöparen och icke-löparen var chockerade, den f.d. löparen var fundersam men elitmotionären var oproblematiskt inställd till den (förstås) känslomässiga aspekten av mitt kungörande och frågade rätt och slätt vad jag skulle göra istället?

Fastän jag egentligen tyckte frågan var ovidkommande, slog det mig några dagar senare att vägen ut ur en tillvaro oförmögen att bedriva betydande träning ändå kunde vara att välja att göra något annat. Min satsning präglade inte lägre min vardag utan snarare mitt sinnelag, och sakta men säkert förstod jag att löpningen hade börjat äta upp mig inifrån och ut.

Än så länge kände jag att jag kunde hålla den sociala masken någorlunda intakt, men då jag för var dag som gick fick allt mindre ut av kontakten med andra människor insåg jag att tankarna om meningslöshet och ointresset för omvärlden snart skulle sluta sig som en depressionsorkan i min hjässa. Jag var trött på alla, även de jag tyckte om, men visste givetvis att det hade med min egen företagsamhet, eller avsaknaden av den, att göra. Till slut började diverse utvägar att träda fram.

Det fanns en förhoppning om att flyga till Montreal och bosätta sig i ett nyrenoverat garage någonstans i förorten. Kanske köpa en motionscykel att ställa in där och sen bara vänta på att formen och de första snöflingorna skulle falla på trottoaren utanför. Men så tyckte jag flygbiljetten Arlanda-Montreal hade stigit löjligt mycket i pris sedan i våras när jag kollade senast.

Det fanns tankar om att åka till Köpenhamn och sova på en madrass i en garderob, med avsågad dörr nedtill för att få plats med benen. Där skulle jag kunna ligga och vila till kroppen återigen var redo för att springa; och sedan unna mig lika många pölse per dag som det blev kilometer sprungna. Men jag insåg att det skulle låta konstigt att fråga om denna garderob på Facebook.

Det fanns planer på att åka tåg genom Europa och inte kliva av förrän jag kände att det fanns en stad som kallade på en. Antingen det eller en fin grusväg längs en sjö att springa på eller så. Funderingar slog upp kring vilka länder som skulle korsas i detta sökande, men mitt i allt detta kom jag på att benen inte direkt brukar bli som nya efter långa tågeskapader.

Till slut insåg jag att isolering var enda botemedlet till min bedövade själ och slutkörda kropp. Passande nog dök det då upp en förfrågan om jobb i Myrland, Norge.

Jag visste inte mycket om Myrland när jag reste dit, men tillräckligt mycket för att veta att jag inte skulle behöva lära känna fler än fem människor när jag kom dit. Jag tyckte detta skulle duga som isolationsort, och hoppades den norska naturen skulle bli botemedlet på min rådande vilsenhet.

Den första veckan var det dessutom relativt spännande att lägga åtta timmar om dagen på att i första hand tjäna pengar, något jag inte gjort sedan fyra år tillbaka. Under den andra veckan tynade tyvärr intresset och jag förstod att det mycket väl skulle kunna dröja ytterligare fyra år innan jag åter tog ett jobb.

Däremot utövade jag bra distansträning i trakterna kring Myrland. Backarna var många och långa, någon dag föll det mig t.o.m. in att springa i de alpina varianterna, men trots att pulsen var snabb blev tempot desto långsammare. En och annan kilometer fick ge vika för otroliga 8min/km-strecket.

När det så en torsdagsnatt var dags för hemfärd kände jag mig hyfsat nöjd och belåten med min vistelse. Dock var det en sak under dessa veckor som hade blivit än mer tydligt (och som verkligen skulle visa sig under Kalmarmilen) och det var det faktum att jag inte räckte till om jag skulle kombinera löpning med något annat. Eller som jag inledde ett mail till Emil Lerdahl under samma period; "Saken är den att jag är för dålig för att inte satsa heltid".

I Kalmars penningstinna lopp Kalmarmilen dök motstånd upp även utanför Smålands yttertrakter. Jag fick nöja mig med en sjätteplats på 30.52 efter Musse, Lama, Idris, Audi och Kilimo. En formstark Musse kommer såklart aldrig gå att rå på, men de andra fanns på ett avstånd av en minut och neråt, och ska man höja sig till den nivån ett annat år är åtminstone jag för talanglös för att inte behöva lägga allt krut på att bli en mer kompetent löpare.