Efter min halvmara i Pristina hade jag på måndagen ett distanspass på runt timmen i Kosovas berglandskap. Kroppen kändes helt ok för att vara dagen efter ett långlopp men på tisdagen tog jag ändå en vilodag i samband med den långa hemresan. På onsdagen kändes det därför mycket bra och mitt inklämda långpass som skulle bli mitt nästsista inför maran gick i bra fart. Detta kom dock att bli det andra och sista passet på över tre mil den här våren.

Redan samma natt kände jag att en förkylning var på gång och dagen efter valde jag att bara köra ett rehabpass för axeln på dryga timmen. På väg hem från gymmet kände jag mig tvungen att prova något drastiskt för att rädda kroppen från sjukdom så jag stannade till vid Ica och köpte ett gäng naturläkemedel och kryddor som jag hoppades skulle inverka på något mirakulöst sätt. Jag gjorde ett te som var så tjockt blandat med kryddor att det såg ut som en smetig soppa. Min mage har nog aldrig fått något svårare att bearbeta men målmedveten som jag var drack jag resterna av denna djävulskdryck de kommande två mornarna också. Pizza med vitlöksost, extra vitlökssås och dessutom hackade och pressade vitlöksklyftor om vartannat på detta var också en desperat handling. Men det skulle bli desperatare...

På lördagkvällen när jag var inne på min tredje sjukdomsdag försökte jag "chocka" kroppen sönder och samman med att på kvällen dra i mig 17-19 olika tabletter ihop med ett glas blandat med till exempel korn-, vete-, havre- och råggräs samt ananas, rödbeta, pepparmynta, aloe vera och ingefärsrot. Någon timme efteråt gick jag till en indisk restaurang och drog i mig en trerätters. Om någon påstått att jag denna dag var snäll mot min mage hade den personen förmodligen skojat/ljugit. Under dessa dagar lär jag även ha druckit ofantliga mängder vatten, så när jag på tisdagen ställde mig på en våg som skulle mäta min kroppssammansättning nådde vattenmängden till 70,2%. Men vad gjorde det när förkylningen fortsatte att härja vilt i min arma kropp?

På fredagen var det så dags för nästa chockmetod. Ett stadslopp på 10 km i småstadsidyllen Eksjö kanske kunde slå ut viruset? På väg till efteranmälningen fick jag mig åtminstone en chock á la Laxaloppet då Lars "2.17-mannen" Johansson kom utsmygande. Han var dock snabb med att berätta att han inte skulle ställa upp utan bara var där för fruns skull. Det kändes väldigt tråkigt att höra och jag lider med Lasses 10 månader långa hälskada som i värsta fall kommer avsluta hans löpkarriär. Vi får verkligen hoppas att så inte blir fallet, och Lasse stängde inte helt dörren för marathonstart redan nästa helg. Jag tror faktiskt Lars bästa tider ligger honom framöver, då han upplevs som en mycket mer harmonisk människa/löpare these days. Ser inga som helst svårigheter för honom att springa ett par minuter snabbare på maran bara han får ordning på hälen. 27 år är ingen ålder för en marathonlöpare!

Starten för Eksjö Stadslopp gick 19.30 denna fredagskväll och fastän jag en halvtimme före start länge stod med näsan i varmt vatten och sedan huvudet under kallt, fick jag inte bort känslan av stumma ben. Den enda metoden som jag då trodde kunde hjälpa var att springa med "huvudet under armen". Jag öppnade med andra ord stenhårt och fastän loppet uppkom redan samma år som Lars Johansson föddes påstådde speakern i ledarbilen att ingen någonsin passerat 4 km snabbare (men när Lars Axelsson 1990 sprang på 30.20 ska han ha öppnat bara 2 sek långsammare). Vilken tid jag hade kommer jag inte ihåg, kilometern efter började jag redan tappa rejält och passerade därför 5 km på 15.00. På sekunden samma tid som i medvinden i Pristina alltså.

Jag har ingen riktig förklaring på vad som hände sen bortsett från att jag för tillfället är en dålig löpare. Värmen på tjugofem grader och en näsa ihoptäppt av snor kan ha påverkat, och med brusten koncentration flackade jag vidare i ett tempo som jag åtminstone hoppades skulle innebära marathonfart. Andra femman gick på 16.37 och sluttiden blev 31.37. Tvåa var Oskar Svärd som tydligen håller på med någon annan idrott vid sidan av.