Det som hände efter maran - men inte så mycket annat!
Del 1 (av 2)
När jag lämnade er igår var jag på väg till starten i Pisa marathon som Skorpan för att bekänna färg inför mig själv. När jag kom i mål några timmar senare kände jag mig mycket riktigt, precis som enligt planen, helt tom.
Tom av fel orsak ska sägas, för 35 km in i loppet hade jag tvingats stanna till och jag började jogga igen bara för att jag såg ett bord med dricka några hundra meter längre bort. Där tog jag för första gången i loppet några muggar sportdryck och dessutom en halv banan. Sedan gjorde jag ett nytt försök att springa, men denna gång enbart för att ta mig i mål.
Efter målgång var jag snabb med att få av mig skor och strumpor, och gick sedan runt i det våta och svinkalla gräset intill och samlade tankarna. Redan i detta tidiga skede kände jag att det kunde innebära en förkylning, men tanken på att Det (i stunden så mäktigt historiska) lutande tornet stod där gjorde ändå att jag tog min tid nu när den betungande uppgiften äntligen var över.
När det till sist blev outhärdligt att inte kliva av gräsmattan för att få på sig något om fötterna igen, gjorde jag just det, och i samma stund som jag haltade bort från målområdet kände jag hur både tårna och tårarna var på väg tillbaka.
Jag har aldrig gråtit efter ett misslyckat lopp förut... Men jag tror faktiskt inte det var så mycket misslyckandet, som förberedelserna och sättet jag hade sprungit maran på som trängde in i mitt sinne. Jag hade, förmodligen för första gången någonsin, sprungit en mara totalt orädd från start. Och även om det inte hållit hela vägen var jag stolt över utförandet. Att jag inte var en sub 2.20-löpare gjorde alltså inte så mycket, jag var åtminstone ingen lort.
På kvällen efter loppet hängde jag en stund på en tapasbar som jag, mer eller mindre, hade besökt varje kväll för att få i mig den där knappa litern. Men då jag redan funderat så mycket kring vilka belgiska öl jag skulle beställa efter maran kändes det, tyvärr, redan gjort på något sätt. Mer sugen var jag på att släntra hem, men precis när jag lämnat stället ringde en lokaljournalist och när samtalet till slut var klart hade jag byggt upp en sprängfylld kissblåsa.
Det blev helt omöjligt att gå hela vägen hem utan att stanna någonstans och något oöverlagt svängde jag in på en pub för att använda deras toalett. Det lustiga är att precis när jag beställer öl, kommer en man in som jag bestämt känner igen sedan tidigare. Minnet går upp att det är samma man med fru som jag sett kvällen innan på restaurangen där jag beställt min sista pizza, och det visar sig även att paret bor på samma lilla hotell som jag själv och dessutom sett mig vid frukosten.
De var tyskar, och att de var där för maran visste jag eftersom jag hade märkt, att de hade märkt, att jag kvällen innan hade burit scarfen (eller vad det nu kallas?) som var densamma som alla löpare hade erhållit vid nummerlappsutdelningen. Eftersom jag naivt nog inte tagit med mig ordentligt med varma kläder till Italien, och varit snuddande nära en förkylning gång på gång under veckan, hade jag ständigt denna kring halsen.
Jag frågar dem givetvis hur det gått och jag får snart veta att de är vana marathonlöpare. De har sprungit alla möjliga maror, kanske 35 st, och de italienska varianterna var deras favoriter. Innan det långa samtalet var över hade vi nog diskuterat dem alla, och då främst ur perspektivet löpsnabbhet. Det hör väl till saken att jag är löjligt insatt i hur de flesta större marathonbanor går, hur de snirklar sig fram, antalet backar de har, och vilken den förväntade temperaturen på maradagen skulle kunna vara. Så det var av intresse att få en del saker bekräftat och jag märkte även att jag saknade väsentlig fakta kring några av loppen. I de sista kilometrarna av Venedig marathon fick jag nu veta hur många och höga broarna är som man tar sig över!
Det slog mig gång på gång att jag borde lämna dem, för vi satt utomhus och jag kände hur kylan inte kunde vara bra för min nedbrutna kropp. Men efter all isolation på hotellrummet var det skönt att släppa lite på striktheten. Nu var ju maran trots allt avklarad!
Del 2
Dagen efter åkte jag till Bologna för att hälsa på en vän. Hon skulle inte komma ifrån sin tenta förrän sent på eftermiddagen och eftersom jag anlände mitt på dagen hade jag flera timmar att döda. Jag hade precis som befarat blivit förbannat förkyld och därav var jag gång på gång tvungen att gå in på något café för att inte förfrysa totalt. Under min långa stadsvandring genom stan fick jag till slut i mig fem cappuccinos!
När jag skulle gå in för den sjätte hade jag börjat bli lite rädd för att bli koffeinstinn, varpå valet äntligen föll på en öl. Efter att ha besökt flera kyrkor, i vilka jag befängt försökt framkalla profetior om framtida maror, hörde Maja äntligen av sig och vi möttes upp strax därpå. Jag var då så in i norden kall och efter ännu en snabbfika var det befriande att komma in i hennes lägenhet och dricka te.
Maja hade en italiensk kille som hette Mario, och med det passande namnet att döma såg jag fram emot att få träffa honom. När han väl kom hem blev det en synnerligen komisk kväll, och Mario visade sig efter några vinglas vara en förbluffande kvinnoslukare med många oberättade historier! Även för Maja skulle det visa sig...
Morgonen därpå lämnade jag Bologna och mitt ex med hennes charmerande italienare till pojkvän, då staden ändå var på tok för kall för min vårjacka. Istället tog jag tåget till Florens där jag utlovades (av vem?) mer vin. Men förkylningen hade stegrats till olidlighetens gräns och på en av den romantiska stadens restauranger skulle det visa sig att den täppta näsan förstörde mitt ändamål...
Efter en lång onsdag med tåg, flyg, buss och så tåg igen var det skönt att äntligen komma till familjehemmet i Kalmar. Min förkylning gav mig ytterligare ett par vilodagar och mitt första löppass kom att bli på julaftonsmorgonen ihop med en munter skara löpare, som alltid samlas för att springa och sedan basta! När jag såg de andra kubba ut för att doppa sig rös jag av blotta tanken på ännu en förkylning.
Dagen efter var planen att köra ett långpass på Öland, och mycket riktigt droppades jag av från bilen knappa tre mil från släktens julfirande. Den första milen gick riktigt bra, med kraftig medvind över allvaret på Ölands kortsida. Men då jag skulle börja springa längs östsidan, söderut, började kroppen säga ifrån. Instinktivt anade pappa oråd och när jag precis börjat gå, fortfarande med en mil kvar att löpa, dök han tacksamt upp med bilen längs vägen.
Mitt längsta pass före nyår kom istället först på söndagsmorgonen, då jag med Mikael Larsson löpte två mil. Det ihop med både ett rehab- och teknikpass kom att sätta sig i benen, vilket jag verkligen fick bekänna dagen därpå då Kalmars Sylvesterlopp avgjordes. Runt hela banan fick jag stå på som bara den och det var, precis som förra året, med nöd och näppe att jag höll undan för klubbkamraten Jonas Andersson. Jonas bär på den sällsynta förmågan att alltid göra riktigt bra ifrån sig på årets sista dag. I motsats till en annan som, trots att jag bara missat Sylvesterloppet två gånger de senaste tolv åren, bara varit i form någon enstaka gång.
Besynnerligt som det kan kännas, slog jag bara min 10km-passering från maran med några sekunder nu. Och då var jag ändå ordentligt trött vid målgång! Jag tog det därför lugnt resterande timmar av dygnet och när jag kl 23.40 undrar var min lillebror Marcus håller på med, hittar jag honom på sitt rum läsandes en anatomibok. Det fanns alltså inget intresse i honom att fira tolvslaget, och när pappa från övervåningen ropar på oss en kvart senare är han t.o.m. märkbart irriterad. Marcus är en kompromisslös idrottsman, som inte tar hänsyn till saker han finner onödigt, och just denna avundsvärda attityd är anledningen till att jag så plötsligt nämner honom i slutet av denna berättelse.
För julledigheten var inte riktigt över än, och jag hade fortfarande flera dagar på mig att umgås med brorsan. Den veckan, och ytterligare två, utgör nästa text som återfinns här inom kort.