Det går bra nu. Har tävlat en hel del på slutet och det har känts bättre och bättre från lopp till lopp. Så även i Tisdags när Blodomloppet hittade till Umeå. Tiden 34:11 och en femteplats över 10 km är något som jag var (är) väldigt nöjd och återigen en bra känsla under loppet där jag känner att jag kan hålla farten hela vägen till mål. Ett tillfälligt återfall på rullskidorna i Måndags med stela och smärtande höftböjare som resultat gjorde att tävlingstaggen inte riktigt infann sig och innan loppet jag hittade mängder av ursäkter till varför jag egentligen inte borde tävla. Sovit dåligt, huvudvärk, motvind, hemlängtan, pissnödig. Allt detta glöms dock bort när starten går och och även höftböjarna började hitta tillbaka fungera dugligt efter några kilometer. Lite adrenalin kan göra underverk.

Hur roligt och motiverande det än må vara att tävla på kortare distanser upp till 10 km så får man inte glömma bort de viktigare sakerna här i livet. Nämligen långpassen. Mina ambitioner gällande löpningen finns egentligen på längder bortom marathondistansen och att jag för närvarande kan hålla hyfsad fart över kortare distanser ser jag mer som en fin bonus. Med detta i tankarna så bangade jag inte när tillfälle till pass på 30 km+ gavs i Onsdags. Fortsatt stel och ont i kroppen från passet i Måndags så var första milen något av en plåga. Av egen erfarenhet så kan långpass göra gott mot eventuella krämpor och i slutändan gjorde 30 avverkade kilometer att jag kände mig bättre i kroppen än vad jag gjorde innan. Att köra ytterligare 25 km idag gick utan något problem. Försöker att få lite mängd i kroppen under veckan för att släppa upp träningen något inför nästa helgs marathon på Svalbard. Känner mig tillfreds med hur kroppen känns just nu och framförallt ser jag fram emot att dra igång och köra veckor med mycket mängd under sommaren.