Finska mästerskapen på 100 km: Seger!

Då har jag avklarat mitt första landsvägslopp över 100 km. Resultatet kan jag inte annat än vara nöjd med.
Tiden blev 7 timmar 50 min och 40 sekunder. Att springa under 8 timmar var målet innan loppet och det kändes fruktansvärt skönt att lyckas med det. Roligt var det också att vinna. Segermarginalen blev en dryg kvart. Tävlingen var också finska mästerskapen över 100 km. Gött att sätta finnarna på plats. Någon finsk mästare fick jag inte bli. Då behöver jag emigrera.
En bonus är att jag nu är med i KUL landslagsgrupp för ultralöpning. Ett bra sätt att komma i kontakt med likasinnade och förhoppningsvis hitta vägar att utvecklas framöver.

Loppet gick på en varvbana där varje varv mätte 3333,33 m. Under de 30 varven så hinner man fundera på både det ena och det andra samt bitvis på ingenting alls. Att dela upp loppet i etapper kändes naturligt för mig. Tänkte dela med mig av lite tankar jag hade innan loppet. En slags idealisering av hur jag hoppades kunna ta mig an loppet.

8 timmar innebär 100km i 4:48min/km. En ganska moderat fart normalt men något snabbare än jag brukar springa på längre pass. Jag ville helst ligga mellan 4:35-4:40 i början av loppet för att skapa en liten buffert för oförutsedda saker så som skitnödighet, skavsår, skobyte med mera.

Jag valde innan loppet att se 100 km som fem st 20km-delar. Min förhoppning var följande.
Vid 20 km: Känna mig helt fräsch i benen och att jag fortfarande har en känsla av att jag bromsar farten.
Vid 40 km: Börjar känna mig lite sliten men inte mer än att jag fortfarande springer bra och att jag får i mig bra med energi utan att få några komplikationer. Från 40 km var det okej att ta fram musikspelaren. Då hade jag något att se fram emot
Vid 60 km: Börja känna mig ganska trött men inte på väg in i väggen. Inse att jag sprungit mer än hälften och att loppet egentligen börjar nu. Bara ett knappt maraton kvar.
Vid 80 km: Väldigt sliten i benen, men fortsatt bra energimässigt. Helst inga krampkännigar.
Vid 100 km: Gå i mål

Med någon dags perspektiv så känns det som att loppet utvecklade sig på ett mycket bra sätt för min del. Benen var pigga från start och jag det behövde aldrig kännas som att jag sprang fort.
Utöver en pisspaus vid 36 km så stannade hade jag inga mer oförutsedda stopp mer än att ta energi och dryck. Jag drack vatten och sportdryck ungefär 50/50 och käkade bananer, energikakor, snickers mandelmassa, saltpiller. Sista 3 milen åt jag enbart geler och salt.
Musikspelaren åkte fram vid 50 km och jag fick en snickers som belöning vid 60 km. 400 m innan mål sista varvet dog musiken. Jag överlevde sista biten utan.

Jag hade 4:36 i snitt fram till 70 km. Därefter gick farten ner något, men inte mer än att jag tillslut hade snitt på 4:42. Egentligen höll jag ganska konstant fart fram till sista milen. Den berömda sista milen som alltid är kämpig, oavsett lopp. Sista milen är alltid värst. Även på 10 km.

Förbättringsmöjligheter finns det såklart alltid. Främst så hoppas jag såklart kunna springa fortare med hjälp av träningen man lägger ner. Dessutom så hade det underlättat om jag haft med mig någon slags service som kunna organisera mitt energiintag. Jag valde att springa med vätskebälte vissa varv för att slippa att enbart dricka och äta vid varvningen. Detta funkade dock bra och störde mig inte nämnvärt.

En sista reflektion. 100 km är långt men inte i närheten så långt som det låter och 8 timmar är ju "enbart" en arbetsdag. Min förhoppning är att kunna börja springa 24h-lopp inom något år. Då börjar vi snacka riktig ultralöpning.

Energi, dryck och sånt
Ett av de finare delarna av banan.
Målgång
Kommunikation med finska arrangörerna. Bara att nicka och se glad ut. Min finska fungerade rätt dåligt. Måste berott på 100 km i benen.