Idag lördag var det så dags för Startmilen i Örebro, ett lopp som jag sprungit så många gånger att jag tappat räkningen. Det är inte för att banan är snabb eller fantastisk på något sätt utan för att atmosfären runt loppet är så gemytlig och vänlig. Jag får träffa mina gamla klubb och träningskompisar från Hällefors, bara en sådan sak! Det är ett lopp jag helst inte vill missa.

Träningen har gått bra de senaste veckorna men det har inte varit några snabba intervaller på programmet. Det hindrade dock inte mig från att vilja testa min förmåga och chansa lite och gå ut hårt. Nu är ju inte 3.20 öppning särskilt snabbt men om man som jag inte har sprungit i den farten på väldigt länge och dessutom ett Marathon emellan är det ganska snabbt. Att 2:a kilometern gick nästan lika snabbt gjorde inte saken bättre. Efter dryga 2 km bad jag min gamla klubbkompis gå upp och dra för att hjälpa mig att komma ikapp klungan med damledarinnan, vilket han gjorde föredömligt. Problemet var bara att jag blev riktigt trött vid 3km, farten hade dödat mig! Här kan det bli problem, tankarna kan börja fara hej vilt. Nu var det så bra att jag hade en plan för om detta skulle ske. Min tränare (Anders Szalkai) kanske hade på känn att jag inte var redo för en så tuff öppningen som jag hade i tankarna, för han gjorde klart innan loppet att jag fick testa gå ut hårt och om det inte funkade skulle jag köra fartlek och se det som ett riktigt bra träningspass. Det var vad jag gjorde också. I vanliga fall hade dom negativa tankarna tagit över och jag hade börjat fundera på att bryta. Nu tittade jag på klockan och tänkte att bara jag håller mara-fart så blir det ett bra träningspass. Och det blev det, nu är jag på gång igen! Ska dock ärligt säga att det inte är kul att springa 1,5 minuter långsammare än året innan, oavsett anledning

Behöver väl inte nämna att det var Peter som var snabbaste Wiker för dagen! Jag ger dock inte upp, en dag ska jag slå honom :)