Vanliga frågor jag får är, springer du när det är mörkt, springer du ensam, Magnus är väl med, du har väl telefon med dig och så fortsätter det. Fram till för något år sedan sprang jag aldrig själv när det var mörkt förutom korta sträckor i stan. Nu är det så många löppass på schemat att jag är tvungen att springa själv ibland även när det är mörkt. Det känns dock sällan helt bra. Om jag får välja springer jag gärna i skogen och på terrängspår, både för att det är skonsamt med mjukt underlag och att det är bra träning med den kupering som terrängspår oftast erbjuder.
Tyvärr händer det alltför ofta att jag väljer bort terrängspåret för att jag inte känner mig trygg. Som jag nämnde tidigare tyckte jag inte om att springa ensam i mörkret och detsamma gäller även terrängspår, något som jag försökt att jobba bort, med framgång. Jag går dock alltid på magkänsla och väljer annan väg om det inte känns bra, vilket är trist eftersom det begränsar mig. Jag vill kunna känna mig trygg i skogen där jag trivs allra bäst!
I höstas sprang jag på en liten stig i lill-jansskogen (centralt i Stockholm), stannade till och knöt skon, då kom det en naken man gåendes och jag blev rädd och fick fart på benen, resten av passet sprang jag med intervallpuls. Den händelsen har påverkat mig mer än jag önskat för jag märker att jag allt oftare väljer bort skogen.

Det är med sorg jag läser om den unga kvinna som bragts om livet när hon var ute och joggade i ett fint terrängspår. Hur ska vi kvinnor kunna känna trygghet i löparspåret? Jag vill kunna känna mig fri att springa överallt utan att behöva vara rädd. Vi är alla olika och jag kanske är överdrivet försiktig men det förtar inte min känsla av otrygghet.