Då var jag skadad och väldigt besviken över att jag inte räckte till och nådde mitt stora mål med säsongen, EM i Zürich. Lite vingklippt. Jag funderade och analyserade. Kände att det finns så mycket kvar att få ur kroppen, jag hade bara inte alla verktyg för att klara av det.
Flera gånger tidigare har jag lyckats använda besvikelser som bränsle för att komma tillbaka ännu starkare. Nu var bara frågan, vad ska till?

Som så många gånger förut vände jag mig till Anders Olsson (ledare i Hässelby sk och den som en gång var med om att starta Stockholm Marathon) med mina funderingar. Han lyssnade och kom med stöttande kommentarer (han har lyssnat förut på mina storslagna drömmar och hållit god min). Jag hade kommit fram till att jag bl.a. ville byta tränare för att få till en förändring. Förändringar kan vara bra för motivationen och det var det för mig!
Jag frågade under tidig höst om Anders Szalkai kunde tänka sig att hjälpa mig med träningen och det kunde han. Vårt samarbete började på allvar i november, tidigare under hösten jobbade jag mig fortfarande tillbaka från skadan. Vi satte oss ned och funderade på korta och lite längre mål. Sevilla Marathon blev första målet/avstämningen bla. för att se hur jag svarar på träningen. Resultatet av det vet vi ju, mycket bra skulle jag säga, personbästa med 5 min och 28 s!

Något annat jag kom fram till under sommaren under 2014 var att jag behövde vara snällare mot mig själv och kroppen, att ständigt ha småkrämpor är ju en signal på något. Efter att min mamma blev sjuk 2012 har jag inte kommit i kapp, det är inte bara fysisk stress som påverkar kroppen och prestationer. Jag behövde mer återhämtning! Jag bestämde mig för att våga fråga om ledigt från jobbet i två månader för att kunna jaga mina drömmar och jag ångrar mig inte!! Våga och vinn, det hade kunnat gå åt pipan och jag fått komma tillbaka till jobbet med ännu ett misslyckande. Det var så jag tänkte i stunder av osäkerhet.

Jag är så enormt tacksam för alla som stöttar mig på olika sätt, alla förtjänar ett eget inlägg (och det kanske kommer)!

Nu är vi snart framme vid själva loppet :), för den som orkat läsa hit! Dagen innan loppet kände jag mig spänd och morgonjoggen kändes kantig och stel. Började oroa mig för att jag lade för mycket energi på att vara nervös. Ni kanske minns att jag bad er hålla en tumme för mig att det skulle gå bra. På lördagskvällen får jag ett så himla fint mms av min löparvän Erik och hans lilla familj. Jag blev så rörd, glad och tacksam för att jag har så många fina människor som stöttar och tror på mig att nervositeten försvann. Lyckades tom. att sova ganska bra natten innan loppet och det hör inte till vanligheten!

Nu blev det här inlägget så långt att lopprapporten får ni vänta på till i kväll!