Nu i helgen (fre-sön) avgörs SM i friidrott på Sollentunavallen. Igår var det dags för 10 000m och mitt första lopp för helgen. Jag ställde mig på startlinjen med två månader av bra träning i bagaget, varav 17 dagar på höghöjd. Det enda osäkerhetsfaktorn var hur jetlaggen skulle påverka mig. Kom hem från Kalifornien i onsdagsmorse, tidsskillnaden är 9h. Jag sov väldigt bra första natten och då bestämde jag mig för att inte bli stressad om nästkommande natt, dvs. den mot tävlingsdagen skulle innebära mindre sömn. Det var tur det för när vi låg och tittade på serier mellan 02.10-03.30 så blev jag inte särskilt stressad. Aningen trött på morgonjoggen men en powernap vid lunch och jag kände mig redo för kvällen.

Senast jag tog medalj på ban-sm var 2011 då jag tog guld på 10 000m och brons på 5 000m, så jag var väldigt sugen på medalj, kan vara det som snuvade mig på guldet. Med det menar jag att jag vågade inte riskera en medalj för att försöka vinna guldet. Jag hade en plan som jag inte riktigt vågade fullfölja. Jag är ändå nöjd och glad för min silvermedalj.

Formen är väldigt bra men framförallt har jag fått eller jobbat hårt med att få tillbaka mitt självförtroende i tävlingssituationer. Under fjolårssäsongen fick självförtroendet sig en knäck, jag tillät andra påverka mig i min egen syn på mig själv som löpare.

Jag har en tränare i Anders Szalkai som jag uppskattar väldigt mycket och vars träningsupplägg har gjort mig till en mycket bättre löpare, därför har det varit extra frustrerande när jag inte lyckats på tävling. Sedan har ju vårens skadebekymmer gjort att formen infunnit sig i slutet av säsongen, bättre sent än aldrig och det är ju fortfarande mycket kvar av säsongen.

Jag vill passa på att tacka alla (familj, vänner, kollegor, fysioterapeuter, massörer och många fler) som ställt upp och stöttat, särskilt i våras när det var tungt och skadekänningarna gick slag i slag.

Imorgon är det 5000m.