Jag har alltid varit morgonpigg, sover sällan längre än till halvåtta, vardag som helg. Känner mig piggast på morgonen, förutsatt att jag sovit bra såklart. Därför vill jag gärna springa mina tuffare pass på morgonen, börja uppvärmningen vid nio-tiden är idealt. Även om jag är morgonpigg så verkar jag ha en gräns och den går vid 07.00, tidigare än så är inte kroppen så pigg på tuff träning, men det går. Tidsskillnaden mellan Flagstaff och Sverige är nio timmar, vilket innebär att jag är ännu piggare på morgonen. Tur är det för banan i Sedona där jag springer mina banpass är stängda under skoltid 08-15, vilket innebär att jag måste vara klar med mina intervaller innan kl. 08.00, på eftermiddagen är det 30 grader varmt och i värsta fall åska. I fredags när jag sprang mitt första banpass bestående av korta intervaller, åkte vi från Flagstaff 06.10. Passet gick bra och jag kände mig inte alls trött trots att det var aningen tidigt.

I dag lördag sprang jag en tävling med start kl. 08.00, men idag var jag lite tröttare när klockan ringde men så drog vi bort mörkläggningsgardinerna och ljuset flödade in, då piggnade jag till. Det var ett traillopp över 10 km som jag sprungit tvåeller tre gånger tidigare, min bästa tid är från förra året då loppet gick i slutet av vistelsen och jag fick kämpa för segern. Idag gick jag ut lite lugnare eftersom jag inte varit på hög höjd så länge, drar man på sig mjölksyra på hög höjd är det mycket svårare att bli av med än på lågland. Kilometer två och tre är tuffast, det är som att springa i ett stenröse och så går det bara upp, upp och upp, kilometertiderna var 4.40 och 4.58, då förstår ni. När jag springer lugn distans hemma håller jag ungefär samma fart. När det börjarde gå utför igen tog jag ledningen och så höll jag den in i mål, en seger är en seger och ett väldigt bra träningspass. Imorgon väntar långpass som avslutning på den första träningsveckan på hög höjd.