Vilken löparfest!

Jag har hittills i mitt liv sprungit två maratonlopp som varit helt olika varandra på alla sätt utom att de varit lika långa. Inför Dubai hade jag maratontränat dvs. sprungit 3 eller 4 långpass på 36 km samt flera längre pass i maratonfart. Inför Stockholm körde jag 10 km-träning med ett långpass på 30 km. Före Dubai var jag på ett 4 veckor långt läger i fredags jobbade jag.

Dubai är en flack bana där i princip inget hände längs med banan och publiksiffran kan ha varit max 200. Starten gick kl 07.00 och det är en utmaning i sig eftersom de flesta måste äta något ett par timmar innan start. Eftersom det var mitt första maratonlopp någonsin hade jag ingen aning om hur eller om kroppen skulle stå pall för 42 km på asfalt. Jag kom i mål på 2.46.11 vilket är en ok debuttid. Efter att nu ha sprungit min andra maraton kan jag inte förstå hur jag kunde springa så snabbt i Dubai, för där började benen värka lite smått vid 32 km och det blev bara värre och värre. Det enda jag kunde tänka på var att jag ville gå om så bara en liten stund. Å andra sidan var jag så koncentrerad att gå aldrig var ett reellt alternativ. Efter loppet var jag väldigt sliten i benen och fötterna var oerhört glada för att jag packat ned ett par sandaler som jag kunde stoppa mina sargade fötter i. Dagen och dagarna efter kunde jag inte gå i trappor utan fick gå baklänges. Ska medge att de första veckorna efter loppet skrämde distansen mig en aning eftersom kroppen blev så sliten. Jag vilade från löpning en hel vecka efter för att inte riskera att dra på mig någon skada. Sedan kom jag ändå igång bra med träningen igen.

I går sprang jag ASICS Stockholm Marathon som också var mitt andra maratonlopp någonsin. En mer kuperad bana med massa musik, publik och kända ansikten. Starten gick kl. 12 så jag behövde inte gå upp mitt i natten för att äta frukost, himla smidigt :). Nu sprang jag inte lika snabbt 2.49.01 och det kanske förklarar varför jag inte är i närheten av att vara så sliten som efter Dubai. Idag har jag utan problem gått både uppför och nedför trappor. Skulle nog kunna jogga imorgon (det ska jag absolut inte göra). Benen gav heller aldrig upp under loppet, väggen kom aldrig, kan ha att göra med att jag sprang så långsamt. Kände verkligen att jag kunde trycka på sista 3 km. Varför jag väntade så länge var att jag trodde att jag och tjejen som jag låg tillsammans med tampades om sm-silvret och då ville jag inte bränna krutet för tidigt. Nu var det inte så utan jag kom i mål som total 9:a och sm 3:a. Fick iallafall en sm-medalj!

Gårdagens upplevelse gav verkligen mersmak, nu ska jag lägga en plan och ge mig själv ordentligt med tid av maratonträning innan jag prövar mig på en höstmara. Stort tack till alla er som var ute och hejade.

Ni som följt bloggen eller ja det räcker att läsa titeln vet att mitt stora mål varit att få springa maraton på EM i Zurich. Vi var tre tjejer inom 29 s som tampades om den sista platsen + reserv på hemmaplan. Stefan Olsson som är ansvarig för uttagningarna gjorde tillsammans med sina rådgivare bedömningen att de andra två tjejerna har större potential och därför gick platserna till dem. Så klart att jag är besviken för jag tror att jag kan springa mycket fortare, men tyvärr hjälper ju inte det :). Kan inte gräva ned mig för det utan nu är det bara att blicka framåt. Bloggen måste få ett nytt namn, kanske "Vägen som inte gick ända fram" :).

Till alla er som sprang ert första maraton igår och tycker att det var aningen jobbigt, gör´t igen!

Är det någon som har bilder får ni gärna dela med er.

Mot nya äventyr/ Louise