Misslyckandet i Sevilla

Publicerad av Louise Wiker 21 feb 2017 • Uppdaterad 21 feb 2017

En hel vinter utan minsta störning. Jag har kunnat bocka av pass efter pass.. Efter att jag klarat VM-kravet i Amsterdam kände jag nästan direkt att jag vill springa en mara till. För den maran kunde jag våga lite mer, spänna bågen och om det höll hela vägen förbättra perset lite till. Skulle det inte hålla hade jag åtminstone vågat!! Sista tuffa passet innan Sevilla gick bättre än jag trodde på förhand, vilket stärkte självförtroendet än mer. På plats i Sevilla hade jag bästa tänkbara support min man, tränare (som är dedikerad som få) och Lars Södergård som farthållare. Dessutom min kompis Cecilia Norrbom som också åkt till Sevilla för att kvala. Det har börjat ljusna så smått när vi påbörjar vår uppvärmning. Tror inte vi sprungit ens en kilometer när jag missar att trottoaren tar slut och jag slår i backen. Det gjorde fruktansvärt ont, så där bedövande ont. Tog en stund innan jag samlat mig och vi började jogga igen. Kände efter, det högg ingenstans, inget brutet (hoppas jag). Tyckte inte det kändes så farligt så jag gjorde mig klar för start. Första 5km gick ok, vid 9km började jag bli jättetrött, fick sänka farten. Höftböjaren började krampa i magen, vid 12 km började det göra ont under hålfoten och strax sprang vi långt mycket långsammare än plan och jag kände mig som att jag var inne på sista milen av en mara. Vid 15km kände jag att kroppen fixar inte detta idag. Så snart vi stannat och skulle jogga tillbaka högg det i knäet. Dagen efter var knäet och höften ingen vacker syn och smärtan var inte heller så rolig. Jag hoppas och tror att jag bara är lite blåslagen och att det ska lägga sig snabbt. Så länge får jag hålla till godo med min kära crosstrainer, vi känner varandra sedan länge.