Igår sprang jag Watford halfmarathon på tiden 1.20.36. Det var 3 grader och blåste 10 m/s "wind chill" var britternas ord för dagen. Banan var den mest kuperade jag någonsin tävlat på, så här i efterhand kan jag knappt förstå hur det är möjligt att ha så många branta backar i ett och samma lopp (ej varvbana). Hemma har jag svårt att hitta bra backar att köra mina backintervaller i. Det var förutsättningarna. Jag trodde ändå mot bakgrund av senaste månadernas träning och onsdagens mini-formtest på Bosön att jag enkelt skulle göra sub 1.20, men så enkelt är det inte. Jag känner mig inte allför nedslagen, jag gjorde några misstag som jag drar lärdom av, bla. gjorde jag inga strides innan start för jag var så kall så jag hade ingen lust, det ledde till mjölksyra i första backen, lät huvudet spela mig ett spratt när jag kom till 3 km som i själva verket var 3 miles (4,8km), tänkte då att det här kommer att bli det längsta loppet någonsin! Kilometrarna var sååå långa, först vid 6 miles insåg jag att det inte var kilometer-markeringar.
Sammanfattningsvis var det ett bra träningspass inför kommande längre distanser.