Jag älskar att springa på mjukt underlag i skogen. Det är i de kuperade terrängspåren vid Hurtigtorpet i Hällefors som grunden lades. När jag först flyttade till Stockholm kallade mina träningskamrater mig för "bergskatten".

Det som är bra med gamla hederliga terrängspår är att det blir naturlig intervall eftersom de ofta är ganska så kuperade. Ska ni springa Lidingöloppet i höst är ett tips att springa Hällefors-terrängen i vår som är ett 10 km-lopp. Personligen tycker jag att den banan är tuffare än sista milen på Lidingöloppet, särskilt de delar på banan där det ligger sugande spån.

I Stockholm är en av mina favoritrundor att binda ihop tre olika terrängspår till en runda på ca 10 km. Det är terrängspåret som går bakom KTH (lilljansskogen) för att sedan springa över Björnnäsvägen till Fiskartorpsspåret och till sist över till stora skuggan och hoppa på spåret som går runt stora skuggan. Alla tre spåren har elljus även om det är lite si och så med tillförlitligheten på belysningen, men nu när vi går mot ljusare tider är det ett litet bekymmer.

Ett annat terrängspår jag springer mycket på är det som ligger i anslutning till Kaknästornet. Det spåret är bara 2,5 km, passar perfekt eftersom jag har ungefär 4 km platt löpning dit. Två rundor på spåret, dit och hem, 1 timmes löpning, perfekt.

I höstas påbörjade jag och sambon en utmaning där vi skulle testa ett nytt terrängspår i Stockholmstrakten varje helg. Det blev Bromma, Täby och Hellasgården sedan vet jag inte vad som hände!

Jag skulle säga att jag springer 10 % asfalt, 40% terrängspår och 50 % grusväg/parkväg (på vintern löpband). Även om jag nu tränar mot maraton så fortsätter jag att mestadels hålla till i skogen.

Stockholm är en fantastisk storstad för löpning.