Senast jag sprang 10 km var Startmilen i Örebro någon gång i början på April (brutna 10 000m lopp räknas inte). Tiden där emellan ( under sommaren) har det ju inte blivit så många mil löpta). I onsdags sprang jag 5 km på 17 .49 och blev rätt stum på slutet. Jag var därför minst sagt nervös inför dagens start. Vad skulle jag kunna springa på som bäst och hur illa (sakta) kunde det gå? Det var många tankar som snurrade, springa på 38 min är inte kul men någonstans måste jag ju börja (om). Kanske att jag skulle kunna springa på 36 höga. Sedan bestämde jag mig för att gå på känsla och försöka komma in i loppet och strunta i tiderna.

Första kilometern kändes väldigt snabb, gissar att det är här löpovanan gör sig tillkänna. Det blev dock bättre allt eftersom och jag började plocka löpare och lite drygt halvvägs kom jag ikapp löpare som sprang jämnt och fint och lyckades hänga i tills det var 1 km kvar då jag inte förmådde att hänga med i tempoökningen. Kom i mål på 36.15, vilket jag är nöjd med. I dag kändes inte löpningen alls så kantig som den gjorde i onsdags, mycket bättre löpkänsla. Nu har jag en vecka till på mig att försöka hitta den "rätta" känslan. För på lördag är det Tjejmilen, ett av årets roligaste lopp, över 30 000 kvinnor som tillsammans står för en grym löpupplevelse. Dagens lopp kändes lite som en belöning efter allt slit med alternativträningen.

Jag gillar det här med stadslopp/gatlopp, det är en positiv stämning där man går omkring och småpratar lite innan start. I dag fick alla som sprang under 40/45 min en vindjacka från new balance där det står "sub40. Enough said". Gissar att det var många som hade 40 respektive 45 min som dagens mål.
Löparakademin levererade än en gång en positiv löparupplevelse i Kistaloppet.