Det absolut vanligaste frågan jag fått efter mitt pers-lopp i Sevilla är "är du förvånad". Det är jag inte. Enda gången jag varit positivt förvånad är när jag tog min första SM-medalj på 4 km terräng 2011, allra mest att jag lyckades ta medalj på den korta banan. Inte heller när jag pers:ade med 1 min på 10 000m på Finnkampen (34.28) var jag förvånad. Jag visste att jag inte gett allt på SM 10 000m (som jag vann) några veckor innan där jag satte det tidigare pers:et. Det är så med 10 000 m bana som med maraton, att chanserna att få bra lopp och därmed möjlighet att få ut maximalt av sin kapacitet är få.

Jag gjorde maraton-debut på Dubai Marathon i januari förra året med tiden 2.46.11, en helt ok debut-tid för mig som knappt ens sprungit några halvmaror de senaste fem åren. Efter Dubai siktade jag in mig helt på att springa bra på 10 000 m för att få upp speed och samtidigt få ett avbrott i maratonträningen. Jag tränade bra men fick aldrig chansen att tävla när jag var i min bästa form. När det stod klart i början av maj att jag då var utanför maratonlaget till EM i Zurich och enda chansen att försöka komma med var att springa bra på Asics Stockholm Marathon. Ja då var det bara att ge sig ut på vårens första långa långpass (som blev alldeles för hårt). Dagarna efter det skulle det formtoppas inför Nordic challange 10 000m. Några riktigt bra fartpass följde trots att kroppen var lite sliten efter långpasset. Vad händer då, tror ni? Jo, jag börjar få ont i benet. Startar loppet på Nordic challange men det ville sig inte alls, så jag bryter (med ännu ondare ben). Två veckor kvar till Stockholm och paniken börjar komma, jag kan inte bli skadad nu.
Springer Stockholm på 2.49.01 helt ok med bara 11/2 ben, men det räckte ju såklart inte till EM.
Sedan följer 3 1/2 månad med mosslöpning och mycket alternativträning. Sedan mitten på september har jag kunnat springa minst 5 mil/vecka i november var det 8 mil/vecka, december varierade det från 7-10 mil/vecka i början på januari hade jag 12 mil löpning som mest. Jag har kunnat genomföra alla de pass jag haft i programmet. Formen blev bättre för varje pass och det var en enorm boost att se att kroppen svarade så bra. För mig har nyckeln varit kontinuitet snarare än många mil. Jag har tränat mycket under många år nu vilket jag har nytta av när jag som i höstas jobbade mig tillbaka från skadan.

Sevilla Marathon var mitt tredje försök på maratondistansen och för de allra flesta gäller ju att man blir bra på det man tränar. Det är ju som nybörjare man har lättast att förbättra sig. Därför är jag inte förvånad att jag sprang snabbare än jag gjort förut. 2.40.43 är ju ingen super-tid utan snarare i paritet med mina personbästa på kortare distanser som 5 och 10 km.