Nu har det snart gått en vecka sedan mitt pers-lopp i Amsterdam. Jag har fortfarande lite svårt att greppa hur bra tid jag lyckades komma i mål på. I nästa andetag kommer den kritiska rösten, 2.36.39, det är ganska långt från 2.30, jag har ju en bra bit kvar. Är det något som jag försökt jobba med så är det att försöka vara nöjd någon gång. Inte så att jag ska luta mig tillbaka och vara nöjd utan vara nöjd just nu med den prestation jag utfört. Jag sprang ändå 4 min snabbare än jag någonsin gjort förut. Mitt första maraton sprang jag i Dubai 2014 på 2.46.11 och nu 2,5 år senare är mitt personbästa 10min bättre, det måste till och med jag vara nöjd med.

Loppet då? Inför loppet har jag kunnat träna på enligt plan och de träningspass och tävlingar jag sprungit som ett led i uppbyggnaden har givit mig ett gott självförtroende. Dagen innan sa min man att jag var mycket lugnare än vanligt och det kände jag själv också, mer harmonisk. Vi (min tränare Szalkai och farthållaren Uhrbom) hade en plan för hur jag ungefär skulle lägga upp loppet. Jag kände mig trygg med den, mycket tack vare att min tränare fått mig att våga tro på min kapacitet. Jag har även stort förtroende för Fredrik Uhrbom som farthållare, alla bitar är viktiga.

Det gårt alltid snabbt i starten men jag försökte att inte rusa. Jag noterade att det inte kändes sådär lätt som i Sevilla (förra persloppet på maraton), tänkte samtidigt att det behöver inte betyda något, behöver kanske bara några kilometer för att komma in i det. Det bildades en ganska stor klunga bakom Fredrik och mig, enda nackdelen med det var att jag blev trampad på hälarna ett tiotal gånger, som tur var hade de flesta släppt när vi passerade halvvägs. Halvmaran passerades några sekunder långsammare än vad vi planerat, jag orkade inte hålla farten där det blåste lite mer, ett uns av besvikelse sköljde över mig, har redan tappat det! Några mentalt tuffa kilometrar men sedan vände det och jag fokuserade på att kroppen kändes mycket bra. Någon kilometer efter 30km började Fredrik ge mig tidsangivelser och det sporrade mig för jag kände mig stark och tänkte det här fixar jag. Det man ska ha med sig är att det dock kan svänga snabbt i maraton, särskilt när man passerat 35km.

När det var 500m kvar satt det en klocka och jag försökte titta på den och räkna ut vilken sluttid jag var på väg mot och såg att om jag håller 4 min-tempo kommer jag gå under 2.37, kan det verkligen stämma? När det är 75 meter kvar ser jag målklockan och försöker öka farten (osäker på om jag gjorde det) för att komma in under 2.37. Så många känslor när jag korsat mållinjen, allra mest enorm glädje och lite lättnad! Kroppen krändes bra hela vägen, de enda svackor jag hade var mentala, men där har min tränare gjort ett mycket bra jobb.

Sedan började den riktiga utmaningen, dopingkontroll. Efter ett maratonlopp är de allra flesta mer eller mindre uttorkade och jag var inget undantag. Efter fyra halvlitersflaskor med vatten och två sportdryck undrade min man om de (arrangören och funktionärenerna som följer oss utvalda hela tiden fram till provet) inte kunde bjuda på te eller kaffe? De får bara förse oss med flaskor som är förslutna. Efter två timmar i väntrummet gick han  för att köpa två flaskor Coca-Cola till mig. När han kom tillbaka sa han "kan du inte tänka på en fontän eller något, det här börjar bli tråkigt". Coca-Colan gjorde verkan och efter nästan tre timmar hade jag lämnat mitt dopingprov.

Väl tillbaka på hotellet firade jag, Fredrik och Magnus (min man) vårt väl utförda arbete.

Jag skulle kunna skriva massa mer om loppet och allt runt omkring. Fråga gärna om det är något särskilt ni är nyfikna på.

Min tränare Anders Szalkai har skrivit lite  på sin blogg om hur träningen såg ut inför loppet.