I helgen gick Friidrotts-sm i Umeå av stapeln. Som alltid är SM ett av sommarens stora mål. För varje vecka som gått sedan Asics Stockholm marathon har jag hoppats att nu kan jag snart springa, men veckorna har passerat snabbare än jag önskat. Jag har dock under hela tiden alternativtränat flitigt med förhoppningen om att kunna springa SM.

För några veckor sedan var smärtan borta och jag testade löpformen på ett 5 km-lopp och smärtan blev inte värre men som jag berättat kom det smygande tillbaka, dock bättre än förut. Senaste två veckorna har jag också kunnat springa i backe. Efter att jag pratat med en insatt löparvän bestämde jag mig för att springa 5 000 m på SM. Kanske inte det självklara valet att gå från maraton till 5 000 m. Anledningen till det är att jag inte vågade springa 10 000 m med rädsla för att kroppen inte skulle klara 25 varv på bana. 5 000 m visste jag att kroppen höll för även om det var lite av en chansning, men jag var beredd att ta risken att det kunde bli sämre i benet igen.

Hur gick det då? Helt ok, 17,11 min. Innan loppet sa jag att om jag springer under 17 min slår jag frivolter. Uthålligheten finns där men farten var lite av en chock, inte så konstigt kanske med tanke på att jag knappt löptränat på två månader och inte sprungit intervaller sedan mitten på maj. Lite spurt hade jag trots allt, maratonträningen har inte tagit bort all snabbhet :). Benet har inte blivit sämre och under loppet kände jag inte det minsta, kanske att jag bara kan springa i spikskor (vaderna protesterar högljutt). Jag är glad att jag bestämde mig för att springa för jag behövde den positiva kicken av att få tävla och dessutom ett kvitto på att alternativträningen håller mig på banan någorlunda. Det har inte bara varit muntert under sommaren, det är från tid till annan fruktansvärt tråkigt och tröstlöst när veckorna går och man inte vet vad det är som skapar smärtan, men som sagt årets SM i Umeå var en boost i rätt riktning. Sköter jag mig med alternativträningen är jag snart tillbaka.

Trots att det inte blivit så mycket av sommarsäsongen ångrar jag inte att jag sprang Asics Stockholm marathon, man måste våga för att vinna!