Jag tror att de snabba tiderna kommer om man får en lång period utan skador och sjukdomar, ja, kontinuitet i sin träning helt enkelt. Detta är dock allt annat än enkelt. Med åren har jag blivit bättre och bättre på att lyssna på kroppen och även lärt känna ungefär hur mycket belastning den klarar av. Det har gjort att skadorna och "känningarna" inte duggar lika tätt längre. Sedan har jag som jag nämnt tidigare ett fantastiskt supportteam som hjälper mig att hålla kroppen i balans.
För att utvecklas måste man också våga att ligga på gränsen till vad kroppen tål. Den här säsongen har jag kunnat ligga på en högre träningsdos mycket beroende på att jag haft möjlighet till mer återhämtning i samband med mina tjänstledigheter.
Efter VM i Kina kände jag en enorm revanschlusta och var otroligt motiverad och taggad. Jag körde på med flera tävlingar, vilket var en chansning så nära inpå en mara, det var vi medvetna om och justerade träningen därefter. Kroppen var lite muskulärt sliten men återhämtade sig bra mycket med hjälp av, massage och nålar. Samtidigt började jag arbeta, kände ju att jag var lite tröttare men ville gärna hålla uppe träningsnivån som jag satt under året, trött ska man ju vara när man tränar mycket. Kroppen blev lite mer sliten, hann inte med att ta behandlingar i den utsträckning jag hade behövt. Samtidigt sa en person i all välmening till mig "du kanske kommer att få lite känningar här och där nu när du gått på så tufft efter maran". Känningarna lät ju inte vänta på sig, stelhet i höger höft, försvann efter någon vecka med nålbehandling och lite manipulation. Då bytte det sida, på Hässelbyloppet kändes det som att höger höft var helt kraftlös och höftböjaren gnällde. Nu var det dags att ta det lugnt och då passade en liten förkylning på att angripa mig.

Körde ett kort intervallpass på tisdagen, nu gjorde det ont i magen! Hem och googla! Vid skadekänningar kommer det inget gott utav att googla, tro mig! Nu började hjärnspökena göra sig påminda. "Nu är det en riktig skada på gång, månader av alternativ träning väntar. Är huvudet dumt får kroppen lida". Jag har haft en skada som varit betydligt allvarligare än de andra och det är den genomgående stressfraktur på lårbenshalsen som jag hade 2005. 3,5 månad med kryckor och 12 månader innan jag var tillbaka på hyfsad nivå, den resan vill jag ALDRIG göra om. I princip alla "känningar" jag får är stressfrakturer i mitt huvud till jag fått klart för mig att det inte är så. Smärta nedre delen av magen, ja, det var vad jag googlade, bl.a. Ja, det är en stressreaktion i bäckenet, eller kanske bråck, eller... Jag kände på ett sätt på mig att det inte var en stressfraktur för det var inte den typen av smärta, eller?!

I fredags var jag hos Björn Sverre på Access Rehab som jag har varit hos många gånger förut, han känner mig ganska väl! Det fanns en hel del att rätta till och höftböjaren fick sig en rejäl omgång. Det har verkligen vänt nu, kanske mest för att han skrämde iväg mina hjärnspöken som höll på och gastade om stressfrakturer.
Jag joggade 8 km i lördags i princip utan någon känning, men då dök ju frågan upp om jag skulle chansa och springa 8km på terräng-sm. Jag ville ju så gärna springa terräng-sm men hade väl mer eller mindre lagt det åt sidan sista veckan. Jag kom fram till att det var slutchansat för den här säsongen. Nu är det fokus på fortsatt skadefri löpning och ett framgångsrikt 2016.