Ångan bolmar ur in mun, jag drar på mig regnjackan för att hålla värmen. Vädret har verkligen ändrats sedan jag passerade Tabriz. I Sarein bolmar det ur varma källor. Trafiken bolmar den också, ibland dränks jag i sotsvarta moln från äldre lastbilar.

Vägen ut ur Tabriz är en trefilig motorväg. Jag hittar ingen annan väg att springa på så det får bli den. Svensk som jag är springer jag på vänster sida av vägen, ända till polisen säger åt mig att springa på höger. Det anses säkrare. Jag kom iväg redan 6.15 på morgonen.. Jag rastar några gånger längs vägen, det är 45 grader varmt senare på dagen, avgaser och svett täcker kroppen. Lycklig kommer jag fram till Bostan Abad 57 kilometer senare. Jag har gjort min första ultra i Iran!

Några dagar senare kämpar jag i uppförsbackar. Det är 10-15 grader och det blåser. Jag får putta Baby Blue till och med när det är nedför. Lårmusklerna suger. Efter Tabriz har jag hittat hotell emellanåt, det innebär att jag äter på restaurang. Den enda maträtt jag kan säga är kobideh, så det blir kobideh både till lunch och middag i några dagar. Sen ledsnar jag och ber iranska vänner skriva olika maträtter på engelska och farsi, så jag kan få något annat.

Jag springer genom magiska landskap. Svart och grå sten blandar sig med mörkgrönt gräs. Biodlare säljer honung längs vägen, ibland ligger dimman tät. På vänster sida reser sig Sabalan med sina 4811 höjdmeter. Toppen täcktes av snö för två veckor sedan.

När jag kommer in i Sarein hoppar en man ut ur en bil och presenterar sig som Dariush. Han är med i samma nätverk som Akbar, en av löparna jag sprang med för en vecka sedan. Nätverket heter ”Warm showers” och erbjuder boende och en varm dusch för cyklister. En löpare duger också bra.
Dariush går med mig till sitt hem där hans mamma och syster väntar. Mamman kysser mig på bägge kinderna när jag kommer, sedan tar hon ett rejält grepp om mig och ger mig en björnkram. En kvinna som fött tio barn kan verkligen konsten att kramas. Vi äter Abgusht, en köttgryta som innehåller kikärter, sedan tar Maryam, Dariush syster, och Nassim, deras kusin med mig till det som Sarein är känt för: De varma källorna.

Vi kliver in bakom ett plastskynke och vips är världen som förbytt. Det vimlar av kvinnor. Nakna kvinnor, kvinnor i baddräkt, kvinnor i bikini. Trots nakenheten insisterar Nassim och Maryam på att jag ska byta om inne i ett bås. Jag tar på mig sportbh och trosor, det får duga. Vi går långsamt ned i det rykande varma vattnet som bubblar underifrån.
Det är så trångt längs kanterna att vi får be folk flytta på sig. En hand tar tag i min, och för mig ut i vattnet. Två bruna ögon tittar på mig och ler. Kvinnan visar hur jag ska ta min skål och ösa vatten över huvudet, gång på gång. Det doftar svavel, nyfikna ögon tittar, en del pratar med mig, andra med Maryam och Nassim. Jag är enda icke-iraniern på stället. En kvinna pekar på min mage och säger att hon önskar hon hade likadan kropp som min.
– Det är bra att springa, svarar jag

När jag lämnar Dariush familj strör hans mamma rosenblad där jag går, sedan stänker hon vatten från en kittel efter mig. Det är för att jag ska få en trygg och säker resa. Jag har visat henne en bild på min mamma och hon kysste den två gånger. Hon förstår att min mamma oroar sig för mig. Nu är hon min persiska mamma och hon oroar sig också för mig och vill att jag ska höra av mig när jag är hemma i Sverige igen.

Det är med vemod jag lämnar dem. Vissa ögonblick är så vackra att jag önskar de varade mycket längre.

Nu har jag gjort drygt 50 mil och 4500 höjdmeter uppför. Tre fjärdedelar av resan återstår. Snart når jag Kaspiska havet!