Jag bor hos hamburgerhaksägare, hos röda halvmånen, hos människor med fina hus och pengar och hos bönder. Alla ger mig det finaste glaset, den största portionen. Det värmer och gör fruktansvärt ont. Värme finns överallt, både hos människor och i luften.

Jag tittar på termometern. Den har slagit i botten. Jag trodde det var varmt när det var 48 grader i solen och 38 i skuggan, men nu är det värre. Svetten rinner bakom ryggen, jackan slickar sig fast. Ska jag aldrig komma fram till Evogli?

Jag visste att det skulle vara varmt att springa i Iran, ändå är det svårt att förstå innan jag upplevt det. Jag vill starta tidigt på morgonen, för att använda de svala timmarna, när det bara är omkring 25 grader. Vid kl 10 brukar temperaturen vara upp mot 30 grader. Språkförbistring och persiska matvanor hindrar mig ibland. Det finns inga hotell där jag springer, tältar gör man enbart i parker. Ställena jag passerar har inte ens en park. Jag bor hemma hos familjer.
Mehrdad, en vän som bor i Teheran gör ett mästerverk till jobb med översättningar, att hitta, och att skaffa kontakter längs vägen. Här äter man Lunch vid 16-17 och middag vid 22-24.
Komma och säga ”jag vill gärna ha frukost kl 6 imorgon och helst lite ägg, förutom det bröd, te och fetaost som ni brukar äta” känns fel när jag bor gratis hemma hos människor som oftast vaknar mycket senare. Jag känner mig lite låst i tacksamhetsskuld.

Men springa fungerar ändå. Det blir korta sträckor, för det mesta kring 30 kilometer, innan hettan verkligen slår in. Jag kommer fram, ofta vid tvåtiden och försöker se till att äta och vila. Distansen jag springer blir sträckan mellan olika städer, för att ha någonstans att bo.

På väg till Marand fick jag sällskap av en löparklubb. De flesta brukar springa sträckor på 10 kilometer, en var ultralöpare. Nu hängde de med mig i 35 kilometer i sina kinesiska kopior till löparskor. Vi småpratar på engelska-farsi-kroppsspråk så gott det går. Jag får bo hemma hos Gabriel.
Huset består av tegelsten, jag duschar i något som liknar en jordkällare. Gabriel bor med sin 80-åriga mamma, sin syster och systerns man. De ger mig en stor portion ris med aubergine och friterad potatis. Mamman äter lite, Gabriel ingenting. Han säger att han är mätt på frukt från löpningen och den kraftiga frukosten på vetemjöl och vatten han åt i morse. Det kan vara så. En gnagande oro hos mig undrar om det var allt som fanns och de prioriterade gästen.

Gabriel drömmer om London och Stockholm. Där har människor det bra. Dit kan han inte åka, dels för att han inte får visum, dels för att han måste försörja mamma. Gabriel har rekord i gång och löpning, jag undrar vad han skulle klara om han inte behövde jobba från 8 till 24 varje dag utom fredag?

Dagen efter springer jag och Akbar, klubbens ultralöpare, mot Sofiyan. Han drömmer om Marathon de Sables. Men han får inget visum heller. Istället ska han cykla till öknen i Iran och göra sin egen Marathon de Sables. Under vår löpning, som är 12 kilometers uppförsbacke och sedan nedför, hittar han en skiftnyckel och skiner som en sol.”Den kostar 5000 Toman!” brister han ut i.
När vi är framme checkar jag in på hotell – efter en vända hos polisen som måste ge mig tillåtelse eftersom jag är ensam kvinna. När Akbar får höra priset river han sönder tillståndet vi just fått, i ilska. Det kostar 100000 Toman att bo där. ”It is very expensive” säger han, och gnuggar sig förtvivlat i pannan över hur vi nu ska lösa situationen. Det är 250 kronor. Jag betalar gärna det. Vi klistrar ihop tillståndet med leukoplast och vi skiljs åt.

Akbar bjöd mig på lunch. Gabriel gav mig en frigolitlåda med frukt och is i att ha med på vägen. De ger mig det de har och mer därtill. Jag får inte betala, fastän jag försökte.

Just nu gör det fruktansvärt ont i mig. Folk som inte har så mycket, ger mig som har mycket. För att de vill väl, för att det är deras stolthet att vara vänliga mot gäster.

Men jag ska ge tillbaka. När jag kommer hem till Sverige ska jag köpa riktiga löparskor och skicka till dem. Och förhoppningsvis ger min löpning något ännu mer, på lång sikt. ”En livlina till förändring kallade en vän min löpning. Om det är sant, är den värd varenda svettdroppe.