Igår kväll satt jag i soffan och väntade på att den sista anmälan skulle droppa in. Vi har satt taket på antalet löpare i Värmdö Ultra till 100 personer, och klockan 22:53 var vi uppe i nittionio stycken. Jag ville kunna stänga av länken för anmälan innan jag gick och la mig så jag inte skulle vakna med att vi hade fått in fem nya anmälningar under natten. Hur skulle vi i så fall göra med löpare 101, 102, 103 och 104?

Jag är så fascinerad av detta med att skapa en löptävling. Vi tar fyra personer, använder deras kunskap och kompetenser och sätter ihop något som aldrig funnits förut. Sen tar vi ett antal kontakter, bygger en hemsida, lägger ut lite på sociala medier och syns i tidningen, och vips! så har vi ett lopp. Visst, det är mer jobb än så, men ändå, det är ”bara” jobb. Det är ingen som står med dyra investeringar, vi har inte behövt satsa en massa pengar och vi har inga större risker. Däremot skapar vi glädje för många, vi får många nya kontakter, det skapas en positiv atmosfär, människor får utmana sig själva och lära sig mer om sig själva och förhoppningsvis upptäcka att de växer i slutändan. Det skapas mycket positivt, och allt bygger på att vi vill, kan och tar tag i det och verkligen gör det. Nothing more, nothing less. Ibland har jag känslan av att vi skapar allt detta ur tomma luften, fast det är inte riktigt sant. Det ligger många års erfarenheter och kontakter och kunskaper bakom det. Men ändå. Jag är fascinerad av vad vi som människor kan skapa.

Jag tänker också – är det inte så med hela samhället, hela livet? Jag tänker att allt bygger på en vilja att skapa, att samverka och så gör vi det – var och en sin egen lilla del, och vips så har vi ett samhälle. Och våra föreställningar om livet, till exempel att jag tänkte att jag skulle träffa en karl, skaffa barn, bo i ett hus och blev ledsen när det inte blev så – är inte det bara en föreställning, skapad i min hjärna? Om jag kan skapa föreställningar jag blir ledsen över, varför då inte skapa sådana jag blir glad över istället? Eller bara se vad som inträffar? Det finns inget, vad jag vet, som säger att jag skulle ha haft ett lyckligare liv bara för att mina föreställningar uppfylldes. Nu är livet som det är och jag är tämligen nöjd med det.

Ändå – blir jag det jag tänker? Är hela världen bara ett resultat av många människors tankar och föreställningar om vad ett gott liv är? Om det är så, vad kan vi då åstadkomma? Och hur tillämpar jag det i mitt liv, i min löpning, i min vardag?

Visst drömmer jag om att springa åttahundra kilometer under sex dagar. Är det fysiskt möjligt för mig? Jag vet att andra kvinnor – tre i hela världen - gjort det, så visst är det fysiskt möjligt. Men är det möjligt för mig? Och är det mer möjligt om jag tror att jag kan klara det än om jag inte tror det? Självklart, skulle jag säga. Då blir slutsatsen att jag behöver skapa den tron. Jag känner att min egen hjärna tvekar vid tanken och jag vet också medicinen – djupavslappning och föreställningsträning. Det har fungerat förr, det kommer fungera nu också. Och självklart lite fysisk träning också, för att bygga tro.

Men kontentan blir ändå – kan jag skapa allt jag tror på? Och om det är så, vilken värld av möjligheter är det då vi lever i? Vilken värld, samhälle, liv vill jag skapa? Vad vill du skapa? Nu är det nytt år och dags för nya drömmar, nya tankar att födas. Är det verkligen så att ”If I can dream it, I can do it”? Och om det verkligen är så, vad är det då jag vill göra?

Klockan 23:10 klickar det till igen. En till löpare har anmält sig. Nu är vi 100. På bara en månad sålde alla platserna i det här splitt nya loppet slut. Vi har skapat något nytt, något ur tomma luften. Nu är det bara leverera kvar. Ett suveränt lopp är på väg att födas. Vill du vara med och springa så finns det platser i stafetten kvar.

”Människan är inte ett resultat av sina erfarenheter utan en orsak till sin framtid” säger Lars-Eric Uneståhl. Jag vill tro på honom och just eftersom jag vill det, så är det så.