Vänskapslöpning

Jag har just kommit hem från en åttatimmarstur längs Sörmlandsleden tillsammans med Carina Borén och Jan-Erik Ramström. Tillsammans har vi tillbringat dagen småpratande om våra relationer, vad vi vill i våra liv just nu, löparryggsäckar, lopp, drömt om löparäventyr och funderat om koffein verkligen hjälper till en bättre prestation under längre lopp. Färden bar längs Bråvikens kant, med utsikt över hav och öar. Vi sprang etapp 37-41 på Sörmlandsleden. Vi klättrade över klippor, sprang genom ljung och över tallbarr, alltmedan höstsolen log ovanför våra huvuden och fåglarna kvittrade.

Det är bara löpare jag kan tillbringa så mycket tid tillsammans med, och vara – tyst. Kanske faller det sig naturligt; ibland är stigen smal och vi hamnar en bit ifrån varandra. Andra gånger bara springer vi på, utan att säga ett ord, sida vid sida. Jag tycker det är skönt. Vänskap är mycket mer än pladder.

I ultralöpningen upptäckte jag skönheten i att vara naken med en annan människa – inte fysiskt, men mentalt. Har jag en jättedipp efter 17 timmars löpning och gömmer mig för mina supportrar som envist slänger ut mig på banan igen (eftersom de fått order om det av mig, innan tävlingen) fastän jag gnyr som ett litet barn, då går det inte le och svara ”Tack jag mår bra. Och du då?” på frågan om hur jag mår. Är jag lycklig och springer och vrålar för full hals så är människor lyckliga med mig. Min glädje kan hjälpa andra, andras glädje kan hjälpa mig, det blir en symbios där tävlingen är mot sträckan eller tiden, inte mot varandra.  Jag minns när jag stod och stretchade på ett femmilalopp vid ett träd, less på att springa. Då kom Bertil Palmqvist, tog min hand och sa ”Kom nu så springer vi”. Sen sprang vi, hand i hand i några vackra kilometer. En så enkel handling förgyller fortfarande mitt liv.

När jag var med och skapade kravprofilen över vad som gör en ultralöpare framgångsrik undersökte vi de mentala drivkrafterna på ett antal VM-löpare. Det vi fick fram var att samtliga SAKNADE tävlingsinstinkt. Eller, jag ska snarare säga att tävlingsinstinkten var väldigt låg. Samtliga VM-löpare hade en stor teoretisk drivkraft. De vill förstå, analysera och systematisera. Förutom den teoretiska drivkraften hade alla antingen social drivkraft, eller traditionell drivkraft på andra plats. Den sociala drivkraften innebär att löparen drivs av gemenskapen med andra, medan den traditionella innebär att löparen drivs av att finna meningen med livet. Mannen som gjorde analysen sa att han aldrig sett ett så samstämmigt resultat på en grupp. Han hade undersökt olika sporter och i andra individuella sporter hade toppresterare teoretisk drivkraft i kombination med tävlingsinstinkt. Lagidrottare brukade ha en nätverkande, social drivkraft. Det skulle vara spännande att se vad drivkrafterna är inom andra sporter där uthållighet är en viktig faktor.

Som ultralöpare kan jag inte hålla en fasad, och jag tror det är just det som förenar människor. Under ytan, som annars så sällan krackelerar, har vi rädslor och längtan, glädjeämnen och sorger. Springa skiten ur sig är ett ypperligt sätt att få vara människa, fullt ut, och dessutom bli omtyckt för det.

En mildare variant är en stillsam söndagslöpning där tid finns för alla samtal som vill komma ut, till och med så mycket tid att det tillslut blir – tyst.