Jag springer och sjunger om Kalle Schewen som dansar med Roslagens mö. Jag kikar på Cecilias läppar för att försöka hitta orden, jag kan inte texten. Hon sjunger utan till, hon kan sin Taube. Anders stämmer in, Fredrik springer i tystnad.

Vi har havet till vänster, vågorna bryter mot klipporna. Anders ställer sig på ett ben på en stor sten, låtsas flyga. Strax efter passerar vi en kohage, fylld med midsommarblomster, hundkex och smörblommor. Idyllen kröns av små röda stugor med vita knutar. Inte undra på att Taube fick inspiration här. För mig spelar det ingen roll hur länge loppet tar – vi springer Jättelångt, ca 70 kilometer längs Roslagsleden från Grisslehamn till Norrtälje. En sådan här dag vill jag bara njuta. Solen skiner och temperaturen är behagligt sval. Jag är med vänner, allt är vackert.

Hur långt är det egentligen att springa långt? Hur långt är ett snöre? Hur långt är ett långpass? För några år sedan var jag med och gjorde en enkät bland 154 ultralöpare i Sverige. Vi skulle kartlägga ett antal parametrar för att beskriva den typiska ultralöparen. Det var en del i en kravprofil där syftet var att definiera vad som gör en ultralöpare framgångsrik. Vi frågade hur långt ett långpass var och fick svaren att 1% tyckte det var under 15 km, 25% tyckte det var 16-25 km, hela 61% tyckte det var 36-45 km och 1 % tyckte att passet behöver vara över 45 km för att räknas som långpass.

Jag har ledsnat på tävlingar som utger sig för att vara ”den största utmaningen” eller ”den längsta dagen”. Med vilken rätt klumpar arrangören ihop deltagarna till en nivå, som ligger under den aktuella tävlingsdistansen? Hit räknar jag inte Jättelångt, det namnet gillar jag eftersom det är så enkelt och opretentiöst. För några år sedan mötte jag Serge Girard på en 48 timmars tävling i Skövde. Förutom att han sprungit 19 097 km från Paris till Tokyo, bland annat, så har han även sprungit 27 011 km på 365 dagar, vilket är världsrekord. Det innebär 74 kilometer om dagen. Att påstå att springa en tävling på 90 kilometer skulle vara hans ”största utmaning” – det vore löjligt.

Under Jättelångt sprang jag och mina kompisar ikapp Christian. Han hade sprungit 34 kilometer som mest innan loppet. Han hade ont i höften och haltade lätt, men psyket var fullt inställt på att fullfölja. ”Jag har inte rest 80 mil för att sluta, eller för att gå” sa han, och fortsatte. För honom var Jättelångt verkligen Jättelångt. För mig var Jättelångt långt ur den bemärkelsen att jag inte tränat så mycket. Just nu klassar jag ett långpass som allt över tre mil, förut ville jag upp över 45 för att det skulle räknas. Samtidigt har jag sprungit mycket längre än 7 mil och ur den aspekten är Jättelångt inte långt.

För mig är Christian och Fredrik och Anders hjältarna, de som springer längre än de någonsin sprungit. Det enda som är långt, är relativt den erfarenhet och den träningsstatus jag är i. Det som är snabbt, är också relativt mig. Visst finns det en objektiv snabbhet som går att mäta med klocka, men frågan är om det finns något objektivt ”långt”.

Bara Taube kan beskriva Sveriges skönhet på Taubevis och bara du vet vad som är långt för dig.