Jag halkar fram längs Långholmens strand. Den vinterbleka himlen står i perfekt samklang med den vita stigen som slingrar framför mig. Utanför bland isflaken paddlar en man i kajak förbi. De upptrampade spåren i snön har frusit under natten och bildar en knölig matta. Jag sträcker ut händerna för att hålla balansen medan jag springer. Två kvinnor som är ute och går med sina hundar tittar på mig och säger

-Ta det försiktigt, det är halkigt därframme och du har inga dubbar

”Jag vet vad jag gör” rusar surt genom hjärnan samtidigt som jag förstår omsorgen. ”Tack för varningen” svarar jag och springer vidare.

Varför ska alla alltid ta hand om varandra? Fast hur vore ett samhälle om vi inte tog hand om varandra? Då har vi missat själva vitsen med ett samhälle. Men var är gränsen mellan felriktad, begränsande omsorg och välgörande, ”känns gott” omsorg?

Jag tänker på barnen – numera vuxna – jag mötte i gruppterapi en gång. De var sådana som hade fått för mycket kärlek. Jag tyckte det lät som en dröm först – kan man få FÖR MYCKET kärlek? Mamma och pappa hade sagt ”Inte behöver du stiga upp ur sängen idag älskling om du är trött, jag kommer med frukost till dig så du kan ligga kvar”. ”Inte behöver du gå till skolan om du inte vill, jag ringer och säger att du är sjuk”. Resultatet blev ödesdigert. Jag har mött barn till alkoholister, barn som utnyttjas sexuellt av sina föräldrar och barn till psykiskt sjuka - inga har haft en så enorm destruktiv dödslängtan som de barn som fått för mycket ”kärlek”.  Handikappade på allt, genom att de aldrig fått visa sig kapabla, har de noll tilltro till sig själv och sin förmåga att hantera världen och livet utanför. De väljer hellre självmord än att stå nakna, orustade, inför de utmaningar livet osvikligt kommer ge.

När jag började springa ultra fanns det inga åldersgränser. För att springa marathon måste jag ha fyllt 18, i ultra får jag vara vilken ålder jag vill. Historiskt fick kvinnor inte springa marathon förrän på 70-talet och 30 km sträckan på Lidingöloppet blev tillgänglig för kvinnor på 80-talet. Samtidigt sprang Käthi Knuchel och Ursula Hauert det 100 km långa "Lauf Biel” redan 1962. Traditionen inom ultra var att vem som helst fick göra vad som helst och själv ta konsekvensen av det. Förbud för kvinnor eller ålderskategorier har, så långt jag hittat, aldrig existerat. 

I ultralöpningen är jag fri. Jag får prova, jag får falla, jag få klara, jag får misslyckas. För mig är detta självaste själen i ultra – jag är kapabel, både att klara loppet och att hantera de eventuella problem jag själv satt mig i. Tävlingsarrangören låter mig prova och ta ansvar för vad jag gör. Ingen annan bestämmer, bara jag. Visst har det kommit arrangörer på senare tid som sätter åldersbegränsningar och de som i mitt tycke har alldeles för mycket säkerhetsarrangemang. De har, enligt mitt tyckande, missat själen i själva ultralöpningen. De går bort. I Ultra vill jag inte ha någon pådyvlad omsorg. Just här, i ultrafristaden, är jag fri att lyckas och misslyckas och att ta konsekvensen av mitt eget handlande.

Och, för mig är det själva kärnan i livet. Vi kan leva i trygghet och tro att vi kontrollerar våra liv, det är bekvämt att tro så. I själva verket är livet en isdans ute på hala vägar. Rätt vad det är halkar vi, faller och det gör ont. Men däremellan, och den mesta av tiden, är livet en vacker löpning, utan säkerhetslina, under blekblå vinterhimmel i vit snö, att njuta av. Med en del människor som kryddar livet genom att stanna upp och ge oss omsorg, här och där.