Tvivel

Jag sätter mig på en sten i solskenet. Smältvattnet porlar bredvid, en hare har just skuttat iväg bland de smaragdgröna klipporna. Skogen är tyst runt omkring. Jag verkligen älskar naturen på Värmdö, de knöliga markerna och havet som alltid är närvarande. Ändå är jag less. Less på att springa. Jag hade tänkt mig till Siggesta idag, ta en fika, och sen springa hem. Istället blir det bussen. Fördelen med Stockholm är att det nästan alltid finns en buss runt hörnet om jag blir less. Lite slokörad kliver jag in genom dörren hemma. Det blev bara drygt sju mil den här veckan.

Förra veckan skulle ha blivit en bra löparvecka, jag var uppe i tio mil redan på torsdagen och hoppades på att få ihop 16-17 mil. Men så kom helgen, med strålande solsken och okej vindar. Utanför mitt hem ligger Stockholms skärgård, snön låg kvar på öarna, det ryckte i hela kroppen. Jag bestämde mig för att paddla. Lycklig som en lax inför parning drog jag iväg. På natten frös det, jag fick slita som ett litet djur, ändå kom jag inte fram. Numer ligger min kajak på Mörtö medan jag fick ta färjan hem.

Två viktiga kompetenser hos en ultralöpare brukar jag säga är att välja sina tankar och att se verkligheten som den är. De där två kan ibland står i motsatsförhållande till varandra. Just nu viskar min hjärna ”Du är inte tillräckligt tränad inför sexdagars Kristina. Det där kommer inte att gå.”. Jag väljer nästan att tro på det. Samtidigt finns det en annan del av min hjärna som säger ”Vad vet du om det? Förra året gick inte träningen som planerat heller och loppet gick bra ändå. Om du intalar dig att du tränat för lite kommer det att gå dåligt.” Just i tävlingsögonblicket finns bara ett val – det är att tro på de tankar som för mot målet, i det här fallet de sistnämnda tankarna. Då kan jag inte träna mer, det är bara köra på det jag har och tuta i mig mina allra bästa tankar. Nu, innan loppet, kan de här tankarna antingen leda till att jag skärper mig, och tränar mer. Eller, så ändrar jag på dem och tänker ” Din kropp har sprungit från Turkiet till Finland och genom Iran, den är van, den klarar det här. Dessutom handlar ett sexdagars extremt mycket om det mentala. Det bästa du kan göra är att satsa på det mentala. Se fram mot loppet som mot en spännande upptäcktsfärd i dig själv.”

Det min kropp definitivt säger, det är att den vill njuta av paddlingen. Jag vill inte försaka det underbara för att jag ska stänga in mig i ett träningsschema. Så stor betydelse har inte sexdagarsloppet för mig. Och med den inställningen tenderar jag att rättfärdiga alla tankar och beteenden som gör att jag lever på det sätt jag vill. Mina tankar säger också ”Det är jättebra Kristina, du brukar ha gott om disciplin och press på dig, nu går du in med en mer avslappnad inställning och det kommer leda till bättre resultat”. Jag tänker att jag väljer att tro på den tanken. Att jag är tillräckligt stark fysiskt och att den inställningen är den bästa för mig. Sedan väljer jag också att tro på att en annan taktik under själva loppet kommer ge mig mycket. Jag vill hålla ett jämnare tempo, dag för dag, och går varenda högerkurva, ända från starten. Det är dels för att spara på höger knä, så att det inte råkar illa ut som sist, och dels för att hålla ner hastigheten. Jag sprang för fort första dagen förra gången och sprang därmed bort mig, det tänker jag inte göra nu. Dessa fyra – tanken att jag kommer må bra och göra bättre resultat med en mer avslappnad inställning både till tävlingen och träningen innan, den nya taktiken, att välja att tro på att den träning jag gör räcker, och att hålla ned hastigheten – de får mig att må bra. Alltså kör jag på dem. Sen får vi se under tävlingen om de verkligen stämmer. Trixet med just ultra är att det är få tillfällen jag har där jag verkligen ser om mitt upplägg håller. Det är inte ofta jag springer sexdagars. Men valet är att gå all in för det upplägg jag väljer och sen må det bära eller brista. Jag får agera beslutsamt, utan att vara säker på min sak. Det kanske är lika bra. Jag minns min tyske medlöpare Peter´s reaktion när jag sa att jag sprang enligt en plan. "Plan?!?? This is constant crisis management!". 

Lyssna här när jag och Johnny Hällneby diskuterar sexdagars och även hur jag kan smeka mig själv medhårs när det är jobbigt och nå dit jag vill. Johnny har som mål att springa 90 mil på sex dagar, jag behåller mitt mål för mig själv ett slag till.