Jag kommer hem från helgens långpass på drygt sex timmar och är trött. Sjunker ned på golvet, tar av mig skorna, pustar ut. Hur sjutton ska det här gå? Ett 6-dagars lopp är 144 timmar. Jag har 138 timmar kvar efter de sex timmar jag just gjort. Hur är det överhuvudtaget möjligt att springa så länge? Okej, jag vet att jag kommer sova då och då, men ändå. Tanken är ogripbar.

Jag är mitt i en svacka av tvivel på mig själv. När jag gav mig ut på förra helgens 5-milapass hade jag ingen som helst lust. Det blev två mil. Jag prioriterade att skriva boken om Iranlöpningen istället, förläggaren ville ha material, det använde jag som ursäkt. Det är första gången jag inte följt mitt eget träningsschema och det är trendbrott. Det har känts segt sista tiden, jag har känt mig instängd i en bur av träning. Då finns det två metoder – ”hold on” som består av att göra träningen i alla fall och sedan berömma och belöna mig själv enormt efteråt, då jag gjort det jag tänkt fastän det tog emot, eller ”Let go”. Let go består av att släppa taget. Ge mig själv fri. Det kan jag göra genom att helt enkelt strunta i den träning jag tänkt jag ska göra, då brukar lusten rätt snabbt komma tillbaka. Eller så gör jag som den här helgen, jag bestämmer mig för sex timmars lekupptäcksfärd, istället för det vanliga 5-milapasset längs sträckor som jag vet hur långa de är. Jag hittade mängder med blåsippor, sprang vilse bland snår längs havskanten, hittade vägar och stigar jag inte sprungit på förut och framförallt såg jag en gädda som simmade uppför en å och låg och kippade efter vatten ett tag på en sten.

När jag skulle springa mitt första 100 km lopp var ett träningspass att springa från mitt arbete i Kista och hem till Örby Slott. Det var 24 kilometer. Jag minns hur jag tänkte ”För att göra 100 km ska jag springa tillbaka till Kista igen, sedan hit igen och därefter tillbaka till Kista ytterligare en gång”. Det lät omöjligt. Jag tänker att den fas jag går genom nu är helt normal. Det är bättre att ta tvivlet innan tävlingen än under. Det är ett sätt att förbereda mig. Jag tänker att jag också är i vecka två av tre i den sista uppladdningen inför tävlingen. Jag borde vara trött och det är jag. Jag längtar efter paus. Men, det blir om en dryg vecka. Nu är det dags att ladda för den sista, tunga träningen. Jag vill få till hårdheten i benen som jag hade när jag och Carina sprang hem från Turkiet. Den kanske inte går att åstadkomma så fort, men jag hoppas att fem dagar i sträck med fem mil vardera ska göra susen.

Jag är less, jag är seg och det är precis som det ska vara. Det betyder att träningen haft avsedd effekt. Kläm i det sista nu, Kristina, sen är det nedförsbacke! Så är jag på topp till tävlingen som är i början av maj.

Nu ska jag sätta mig och definiera delmål för tävlingen. Jag tänker räkna på multiplar av maratondistansen, multiplar av 50 miles och lägga till svenskars personbästa. Då får jag en lista med delmål som jag kan fira när jag passerar, vilket ger energi. Ju tröttare jag blir desto tätare delmål behöver jag. Vägen till horisonten ska alltid vara kort.