Det är så lätt att glömma, det där som bara sker vardagligt. Det där jag gör utan att tänka speciellt mycket på det. Som att hjälpa någon, vara artig, säga tack. Eller att springa hem eller till det ställe jag ska.

Jag gick omkring och funderade – vad sjutton ska jag skriva om? Har jag någon rolig löpargrej som man kan lära sig av? Jag bara tuggar på, mil efter mil. Det händer inget speciellt. Vad kan jag skriva som ger inspiration?   

Så kom jag på det – Transportlöpning! Det är transportlöpningen som är vardagen jag glömmer bort jag ska skriva om! Det är den som sätter guldkant på tillvaron. Inför varje vecka och varje dag tänker jag – och småmyser vid tanken – hur ska jag få till dagens löppass? Löpningen är andpausen, vilan, avkopplingen. Den är lika självklar som att andas, äta och sova. Helst fick det gärna vara två pass per dag, men just nu passar det bra med bara ett. Idag packade jag löpkläderna i löparryggan. När jag var klar med dagens möten kunde jag lämna kläder och dator på ett ställe inne i stan. Jag tog bussen en bit, sedan sprang jag fantastiska 15 kilometer längs havet, hemåt. Imorgon startar jag i löparkläderna, springer 10 kilometer, tar buss resten av vägen och tar en dusch när jag kommer fram. Finns ingen dusch tar jag med en liten handduk, byter om inne på en toalett och blöter ned handduken och torkar av hela mig. Ibland byter jag från vanliga kläder till löparkläder på ett cafés toalett eller inne i omklädningsrummet på en affär. Så länge jag har löparryggsäcken och löparkläderna har jag bäddat för löpning varje dag. Löparryggsäcken är löparens bästa vän, brukar jag säga. När det blir vinter har jag en tunn, varm täckjacka som får plats i ryggsäcken. Vinterskorna kan vara bökigare att få med, men tar jag den stora ryggsäcken funkar det, eller så går jag omkring i löparskorna hela dagen. Efter mitt livs hittills enda swimrunträningspass gick jag in på Hemköp för att köpa rödlök. Våtdräkt och simglasögon på Hemköp möttes av många leenden och kommentarer och killen i kassan som tog kort på mig skrattade gott.

När jag bodde i Älvsjö och jobbade i Kista tog det en timme att åka till jobbet och en timme och femtio minuter om jag sprang raka vägen. Det ”kostade” mig 50 minuter att få ett nästan två timmar långt träningspass. Det jag vann var en fantastisk hälsa, både mentalt och fysiskt, god nattsömn, bra hunger och en mage som fungerar oklanderligt. Jag fick mycket extra i livet för de 50 minutrarna jämfört med att sitta och gäspa på ett pendeltåg. Åkte jag kommunalt hem från stan tog det 30 minuter, sprang jag tog det 45. Transportlöpning är ett tidssmart sätt att få till mer löpning i livet på.

När jag sprang genom Iran ville jag tro att de flesta handlingar människor emellan är goda – även för en ensam kvinna som springer genom ett muslimskt land som tillämpar sharialagar. Visst finns det onda handlingar också, oavsett var jag befinner mig, men de är i en minoritet. Kruxet med vårt psyke är att det tenderar att glömma det normala – det vill säga godheten, likväl som transportlöpningen.

Testa att räkna alla vänliga handlingar som människor gör mot dig under en dag och alla onda, så gissar jag att de goda vinner. Komma ihåg och se att omgivningen oftast är vänlig ger samma effekter som transportlöpning – det ger vila i vardagen och god psykisk hälsa, det ger guldstunder i livet. De finns där, de är bara så lätt att glömma bort. 

Bilden är från hemlöpning via Lännersta Strandväg i Saltsjö-Boo